fredag, februari 12, 2010

En tanke på två unga pojkar

Jag såg alldeles nyligen att Bo Holmberg avlidit. Igår, men jag missade den nyheten då.
När jag läste rubriken hoppade jag nästan till på stolen.
Inte för att jag på något vis har någon anknytning till Bo Holmberg. Inte alls. Men minnesbilder från hans frus bortgång kommer plötsligt farande. Jag minns det så tydligt. Jag minns även att jag då kände en sorg som jag aldrig någonsin tidigare känt för en person jag aldrig känt. Inte ens träffat. Men det hela var så fruktansvärt. Så hemskt.
Jag arbetade ju på den tiden på Karolinska och jag minns att vi stod i lunchrummet och grät och tänkte att hon just då låg bara någon byggnad ifrån oss och kämpade för sitt liv.
Jag minns att jag tänkte på hennes barn. Att de kanske skulle tvinga växa upp utan sin mamma. Enbart på grund av en sjuk människas handling.
Och idag tänker jag återigen på deras söner.
Då förlorade de sin mamma.
Nu har de förlorat även sin pappa.
Att de i så ung ålder nu är föräldralösa.
Så ohyggligt sorgligt.
Sådant får en att bara vilja krama sin egen lilla dotter hårt hårt.
Hålla henne nära och aldrig släppa taget.

9 kommentarer:

Petra H sa...

Jag tänker också jättemycket på deras söner. Så otroligt sorgligt att bli föräldralösa så tidigt.
Stor kram

Emmama sa...

Fruktansvärt, verkligen! Fick sån klump i magen när jag läste om det och tänker också på alla de som barn som detta är verklighet för. Kram!

anna of sweden sa...

Usch, ja. Jag reagerade precis som du.
Livet är så oerhört bräckligt.

Suzesan sa...

Jag "grät lite" när jag läste det. Så sorgligt. SÅ SORGLIGT. Det blev så nära. Tänk hur ledsen han varit..stackars Bo Holmberg.

Jag tänker på barnen så ledsna de är. Stackars.

Åhh det var så hemskt när AnnaLind dog.
Så du var så nära Saltis än mer gripande.

Jag gick upp en gång i timmen för att lyssna på hur det gick. Jag minns att Persson var tio miuter försenad till presskonferensen som skulle vara klockan nio och jag blev lite irriterad för jag tyckte det var nochalant med tanke på vad som hänt. Men asså jag hade INTE en tanke på att hon lämnat jorden. Hela natten hade de talat om en skadad handled.

Jag har tänkt på detta hela kvällen delvis.

Kram
/Susanne

olgakatt sa...

Visst var det tanken som slog en direkt, dessa unga pojkar.

Jag minns också tydligt precis vad jag gjorde den där morgonen när vi på jobbet turades om att försöka lyssna på nyheter då och då. Vi, om några, begrep ju vad som pågick när det drog ut så på tiden med besked. Vi tänkte ju både på Anna L och våra kollegor som stod med problemet under sina händer.

Saltistjejen sa...

Petra,
ja usch det är det som är hemskast tycker jag. Deras barn som nu är utan både mamma och pappa.


Emmama,
ja och som du säger är detta tyvärr verkligeheten för så många barn.


Anna of Sweden,
javisst, man blir än mer tacksam när man verkligen tänker efter och inser hur mycket man har själv.


Suzesan,
nej det var verkligen en fruktansvärd händelse. Egentligen inte värre än när andra blir mördade. Ett liv är ett liv oavsett om det är en känd person eller ej, men självklart belystes detta mord så mycket mer i media att hela svenska folket (och även internationellt) blev berörda.


Olgakatt,
ja det förstår jag att ni som proffs insåg att det handlade om något betydligt allvarligare än en skadad arm. Så hemskt för sönerna nu. Jag tänker på att jag bara var 19 (jämngammal med den äldsta av dessa pojkar) när min pappa gick bort. Det var jobbigt nog bara det, men att vid samma ålder eller yngre som hans bror är, ha mist båda sina föräldrar är så fruktansvärt tragiskt.

Anonym sa...

SEIZE THE MOMENT.

No doubt he died of a broken heart.

Bless the two boys.

Anna, Fair and True sa...

Usch, jag har också tänkt en massa på det. De är visserligen 16 och 19 nu men ändå, fortfarande barn på många sätt. Jag känner en del som även kände Anna och Bo privat och då känns det lite extra.

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
jag förstår att det måste kännas än värre för dig som känner folk som umgicks med dem privat! Det kommer närmare då. och ja visst de är inge småbarn längre, men att vara tonåring och förlora båda sina föräldrar är ändå VÄLDIGT tungt! Jag var själv 19 när min pappa gick bort och enbart DET var jättesvårt. och då hade jag ju ändå min mamma kvar! Att bli föräldralös i så unga år är ngt jag verkligen inser måste vara oerhört svårt. Jag hoppas bara att de kan få stöd från andra i familjen/släkten samt vänner och också varandra.