Snacka går ju... eller?

Som förälder får man ju verkligen följa en person utveckling på nära håll. För barnet gäller det allt från att lära sig att kontrollera kroppen till det mer mentala. Och självklart är en av de stora sakerna man måste lära sig bemästra som barn att kommunicera med sin omgivning. Just språkutvecklingen tycker jag har varit, och är, väldigt rolig och intressant att få följa. Kanske just för att jag längtar så mycket efter att kunna kommunicera mer med Lill-Skruttan. Att få ta del av hennes tankar, känslor, frågor, funderingar, åsikter på ett mer nyanserat sätt än vad man kan göra nu. Efter att ha fått ett par intressanta frågor av Anne (Tack!!) kände jag att jag gärna ville skriva ett inlägg om just det här med Lill-Skruttans språkutveckling. Men detta är absolut inget vetenskapligt eller på annat vis "korrekt" inlägg om barns språkutveckling utan helt enkelt bara mina egna iakttagelser och lite tankar kring dessa.

Självklart är det jätteroligt när hon gör andra framsteg också. Som när hon lärde sig sitta upp själv. Och krypa, stå och såklart gå. Nu klättras, hoppas och skuttas det hejvilt och det finns gånger när man faktiskt längtar tillbaks lite till tiden då hon bara satt still på det ställe där man lagt henne.... Men även om alla de här sakerna varit helt fantastiska på sina vis så är det ändå något alldeles speciellt med språket tycker jag. Talet. Förmågan att kommunicera. För det är ju med hjälp av den som man kan lära känna henne på ett helt annat sätt än innan. För varje nytt ord eller uttryck som hon överraskar oss med blir jag så glad så glad. Och även om man ibland kan känna nästan lite otålighet så måste jag säga att det går snabbt. Det gör det. Tittar man tillbaks lite i backspegeln inser man hur oerhört fort det här med talet har gått ändå. Inte så att hon är osedvanligt tidig med att prata. Jag skulle gissa att hon är ganska "medel" vad gäller sin förmåga att uttrycka sig med hjälp av ord. Men det är mer det att man verkligen inser att deras små hjärnor måste vara som kardborrar. Så otroligt mycket som fastnar där hela tiden. Många av de ord hon använder nu är ord vi aldrig ens tänkt på att hon kan ha uppfattat. Men de ramlar ändå ur munnen och vi står som förvånade fån och funderar över var och när hon kan ha lärt sig dem? Andra ord försöker vi "traggla" lite men utan att vi ser något som helst intresse. Förrän efter en längre tid. När vi för länge sedan gett upp och slutat upprepa dem i tid och otid. Då plötsligt trillar de ur hennes mun.

Som t ex detta med färger. Vi började peka på saker och säga deras färg för ett bra tag sedan. Men utan att hon verkade särskilt intresserad. Förutom en tallrik hon har med olika färger på kanten. De färgfälten brukade hon peka på med skeden när hon åt och då sa vi såklart vilken färg det var. Men hon försökte aldrig härma eller upprepa vad vi sa. Så jag tänkte att kanske är det där med färger alldeles för abstrakt för henne än. Till skillnad från hennes kompis W som har kunnat namnen på flera färger länge nu. Men så för någon vecka eller två sedan överraskade hon mig i lekrummet med att plötsligt peka på en av de linjer som finns på mattan där och säga "pöpöl" vilket jag insåg var purple. Strax därefter pekade hon på den intilliggande linjen och sa "bao" vilket var brown. Oj vad jag blev förvånad. Och glad. Någon dag senare satt vi hemma och byggde med hennes byggklossar och då tar hon den lila klossen, tittar på mig och säger "liiiila". Återigen känner jag hur snopen jag blir.

Hon blandar engelska och svenska helt och hållet, och jag har ännu inte kunnat lista ut ifall hon förstår skillnaden. Alltså att det faktiskt är fråga om två olika språk och att alla i hennes omgivning inte förstår och behärskar båda språken. Jag tror att hon inser att hon inte kan använda vissa ord på dagis. Hon säger t ex oftast "hat" där när man ska klä på henne, men hemma säger hon alltid "moussssa" vilket såklart är mössa. Ännu något jag lagt märke till är att hon ofast kallar mig för "mommy" medan M är "pappa". Enligt honom själv så tycker han sig ha märkt att hon oftast använder just "pappa" utom när hon är riktigt ledsen för då snyftar hon fram "daddddiii". Vi försöker prata svenska med henne här hemma, men visst använder vi även engelska uttryck. Särskilt vissa ord eller uttryck som de använder på dagis som t ex "all done" eller "wash hands".

Hon har även lärt sig Liptons namn. Tidigare sa hon "Tazoooo" om båda katterna och vi visste inte riktigt om hon trodde att det var ordet för katt. Men nu säger hon "tatt" om katt och hon säger "Lippo" om Lipton. Något som är lite lustigt att se är att hon oftast förställer rösten när hon pratar med och till katterna. Hon går upp i tonläget och pratar med jätteljus röst, lite som vuxna ofta gör när vi pratar med husdjur eller barn. Likadant pratar hon även med andra djur eller med sina gosedjur.

Enligt språkexpertisen ska barn i Lill-Skruttans ålder (18-24 månader) börja använda tvåordsmeningar. Det gör hon. Vissa saker hon säger är till och med tre ord, varav den vanligaste och mest använda är "no want it" vilket såklart betyder "don´t want it". Detta var förövrigt dessutom hennes första treordsmening. Överhuvudtaget är det lite lustigt att det verkar vara just saker hon inte vill som hon är först med att uttala och uttrycka. Ett av hennes allra första ord var "no". Och det används fortfarande väldigt flitigt. Däremot har hon fortfarande knappt sagt ja eller yes. Om man frågar henne något och hon vill svara jakande så nickar hon istället väldigt tydligt. Huvudet guppar ivrigt upp och ner. Om man kan nicka med eftertryck så är detta exakt vad hon gör. Men hon säger inget som skulle kunna tydas som ja.

Den senaste meningen hon överraskade oss med var dock "tännejuusss" vilket såklart betyder "tänd ett ljus". Haha, det har vi skämtat en del om eftersom det finns en sång som var populär på 80-talet som heter just "Tänd ett ljus" med gruppen Triad. Men både M och jag var verkligen totalt överraskade när hon sa detta för första gången. Vi satt kring middagsbordet och åt när hon tittade på oss, pekade på värmeljuset vi har i en Ikealykta och sa "tännejuuss". Vi tittade båda på varandra med frågande miner och sa "Va?? Sa hon verkligen tänd ett ljus? Kan det vara möjligt eller hörde vi fel" Men det visade sig vara exakt vad hon sagt. Och vad hon ville att vi skulle göra. Detta är ju inget vi lärt henne aktivt utan måste vara något hon snappat upp. Hon kände till ordet ljus sedan vi var hemma i Sverige i julas men just detta med "tänd ett..." måste hon ha förstått när vi pratat om att tända ljuset. Kardborrehjärna som sagt.

En annan sak som vi upptäckt och som är lite rolig är att hon nu har förstått detta med att en sak kan vara någon annans. Det började med att hon gärna ville ta våra glasögon eller mobiltelefoner på morgnarna när dessa låg på våra låga nattygsbord. Men efter att vi hela tiden sa "nej, det är mammas" eller "nej det är pappas" så förstod hon plötsligt det här med att ett s på slutet innebar att det var någons. Och detta betydde i sin tur att hon inte kunde ta saken ifråga. Konstigt nog har hon en rätt stor respekt för just detta. Vilket såklart visat sig väldigt användbart. Saker hon tar som vi inte vill att hon ska leka med, som t ex fjärrkontrollen brukar vi säga till henne att det är pappas eller mammas. Och då brukar hon oftast (inte alltid) ge den till någon av oss. Otroligt smidigt. Jag väntar dock på när hon ska inse att bara för att det är någon annans så kan man ändå trotsa detta och hålla fast vid saken. Men än så länge besparas vi ett par bråk per dag med hjälp av just denna respekt för andras saker och det tackar vi för!

Hon tycker även om att gå runt här hemma och peka på olika saker och säga att det är mammas eller pappas. Några av favoritsakerna är våra skor vilka hon glatt och ofta provar. Då upprepar hon väldigt ofta "pappas shoe" vilket ju är ett typexempel på både en tvåordsmening samt en mix av språken. Det rolga är att hon när hon pratar om våra saker alltid har ett mycket mycket tydligt ssss-ljud. Så det låter ofta som pappasssss eller mammasssss.

Nu har Lill-Skruttan även ett nyväckt intresse för det här med att något kan vara stort, litet, högt eller tungt. Hon har framförallt en förkärlek för sådant som är stort och/eller tungt. När hon t ex lyfter en stor låda, bok eller leksak säger hon alltid "toooor" eller "tuuunnng" med väldigt eftertryck. Om snöleoparden vi såg på Central Park Zoo säger hon numer "toooor tatt". Bygger vi med klossar så tycker hon det är roligt när hon lyckas bygga ett "haaaaj" torn. Fast just torn benämner hon lika gärna "tower". Hon har dessutom den senaste månaden börjat sjunga. Favoritsångerna som hon själv kan börja "sjunga" på är "ABCD" (vilken härs på den ena filmen nedan), "Broder Jacob" (fast i den engelska versionen "Are you sleeping"), "Blinka lilla stjärna där" samt en sång på dagis som börjar med "See all the fish...". Det var inget jag funderade alls över innan jag fick barn själv, detta att barn faktiskt inte kan sjunga när de är små. Att detta kommer senare. Jag minns att jag någon gång under förra hösten började undra över när de egentligen börjar kunna sjunga. För Lill-Skruttans del visade det sig alltså vara vid ca 19 månaders ålder.

Det är även väldigt roligt att se hur hon kommunicerar med sina kompisar när de leker. Förutom de bråk som uppstår med jämna mellanrum (ett av favoritorden är "my" resp "mine") så är det faktiskt kul att se hur mycket barnen verkligen "pratar" med varandra. Oftast är det mest upprepningar av vad den andre just sagt, eller uppmaningar till den andre att göra eller inte göra något. Som t ex att peka på stolen bredvid sig och säga "W sit down" vilket självklart betyder att hon vill att W ska sätta sig där. En annan sak som vi ännu inte riktigt klurat ut är ifall de riktigt förstår att orden "mommy" och "daddy" är exklusiva för just deras egna föräldrar. Både Lill-Skruttan och W har väldigt länge sagt mommy till både mig och W´s mamma samt daddy till både M och W´s pappa. Vi har dock oftast sagt "Oh, you mean W´s mommy/daddy" när det varit Lill-Skruttan som kallat någon av Ws föräldrar mommy eller daddy. Och på senare tid säger de faktiskt ibland "W daddy" eller "E mommy" om den andres pappa/mamma. Så kanske har de börjat förstå skillnaden lite mer nu?

Nedan är två korta filmer som visar när hon leker dels med W dels med R.

Just här pratar de dock inte så mycket kanske, men man får iallafall en liten uppfattning av hur det kan låta.

Lill-skruttan & W

Lill-Skruttan & R

Nu ska jag ta och avsluta det här långa inlägget och gå och lägga mig.

Men innan dess ska jag ta och viska "lavjo" till mitt lilla Pyre.