onsdag, februari 24, 2010

Snacka går ju... eller?

Som förälder får man ju verkligen följa en person utveckling på nära håll. För barnet gäller det allt från att lära sig att kontrollera kroppen till det mer mentala. Och självklart är en av de stora sakerna man måste lära sig bemästra som barn att kommunicera med sin omgivning. Just språkutvecklingen tycker jag har varit, och är, väldigt rolig och intressant att få följa. Kanske just för att jag längtar så mycket efter att kunna kommunicera mer med Lill-Skruttan. Att få ta del av hennes tankar, känslor, frågor, funderingar, åsikter på ett mer nyanserat sätt än vad man kan göra nu. Efter att ha fått ett par intressanta frågor av Anne (Tack!!) kände jag att jag gärna ville skriva ett inlägg om just det här med Lill-Skruttans språkutveckling. Men detta är absolut inget vetenskapligt eller på annat vis "korrekt" inlägg om barns språkutveckling utan helt enkelt bara mina egna iakttagelser och lite tankar kring dessa.

Självklart är det jätteroligt när hon gör andra framsteg också. Som när hon lärde sig sitta upp själv. Och krypa, stå och såklart gå. Nu klättras, hoppas och skuttas det hejvilt och det finns gånger när man faktiskt längtar tillbaks lite till tiden då hon bara satt still på det ställe där man lagt henne.... Men även om alla de här sakerna varit helt fantastiska på sina vis så är det ändå något alldeles speciellt med språket tycker jag. Talet. Förmågan att kommunicera. För det är ju med hjälp av den som man kan lära känna henne på ett helt annat sätt än innan. För varje nytt ord eller uttryck som hon överraskar oss med blir jag så glad så glad. Och även om man ibland kan känna nästan lite otålighet så måste jag säga att det går snabbt. Det gör det. Tittar man tillbaks lite i backspegeln inser man hur oerhört fort det här med talet har gått ändå. Inte så att hon är osedvanligt tidig med att prata. Jag skulle gissa att hon är ganska "medel" vad gäller sin förmåga att uttrycka sig med hjälp av ord. Men det är mer det att man verkligen inser att deras små hjärnor måste vara som kardborrar. Så otroligt mycket som fastnar där hela tiden. Många av de ord hon använder nu är ord vi aldrig ens tänkt på att hon kan ha uppfattat. Men de ramlar ändå ur munnen och vi står som förvånade fån och funderar över var och när hon kan ha lärt sig dem? Andra ord försöker vi "traggla" lite men utan att vi ser något som helst intresse. Förrän efter en längre tid. När vi för länge sedan gett upp och slutat upprepa dem i tid och otid. Då plötsligt trillar de ur hennes mun.

Som t ex detta med färger. Vi började peka på saker och säga deras färg för ett bra tag sedan. Men utan att hon verkade särskilt intresserad. Förutom en tallrik hon har med olika färger på kanten. De färgfälten brukade hon peka på med skeden när hon åt och då sa vi såklart vilken färg det var. Men hon försökte aldrig härma eller upprepa vad vi sa. Så jag tänkte att kanske är det där med färger alldeles för abstrakt för henne än. Till skillnad från hennes kompis W som har kunnat namnen på flera färger länge nu. Men så för någon vecka eller två sedan överraskade hon mig i lekrummet med att plötsligt peka på en av de linjer som finns på mattan där och säga "pöpöl" vilket jag insåg var purple. Strax därefter pekade hon på den intilliggande linjen och sa "bao" vilket var brown. Oj vad jag blev förvånad. Och glad. Någon dag senare satt vi hemma och byggde med hennes byggklossar och då tar hon den lila klossen, tittar på mig och säger "liiiila". Återigen känner jag hur snopen jag blir.

Hon blandar engelska och svenska helt och hållet, och jag har ännu inte kunnat lista ut ifall hon förstår skillnaden. Alltså att det faktiskt är fråga om två olika språk och att alla i hennes omgivning inte förstår och behärskar båda språken. Jag tror att hon inser att hon inte kan använda vissa ord på dagis. Hon säger t ex oftast "hat" där när man ska klä på henne, men hemma säger hon alltid "moussssa" vilket såklart är mössa. Ännu något jag lagt märke till är att hon ofast kallar mig för "mommy" medan M är "pappa". Enligt honom själv så tycker han sig ha märkt att hon oftast använder just "pappa" utom när hon är riktigt ledsen för då snyftar hon fram "daddddiii". Vi försöker prata svenska med henne här hemma, men visst använder vi även engelska uttryck. Särskilt vissa ord eller uttryck som de använder på dagis som t ex "all done" eller "wash hands".

Hon har även lärt sig Liptons namn. Tidigare sa hon "Tazoooo" om båda katterna och vi visste inte riktigt om hon trodde att det var ordet för katt. Men nu säger hon "tatt" om katt och hon säger "Lippo" om Lipton. Något som är lite lustigt att se är att hon oftast förställer rösten när hon pratar med och till katterna. Hon går upp i tonläget och pratar med jätteljus röst, lite som vuxna ofta gör när vi pratar med husdjur eller barn. Likadant pratar hon även med andra djur eller med sina gosedjur.

Enligt språkexpertisen ska barn i Lill-Skruttans ålder (18-24 månader) börja använda tvåordsmeningar. Det gör hon. Vissa saker hon säger är till och med tre ord, varav den vanligaste och mest använda är "no want it" vilket såklart betyder "don´t want it". Detta var förövrigt dessutom hennes första treordsmening. Överhuvudtaget är det lite lustigt att det verkar vara just saker hon inte vill som hon är först med att uttala och uttrycka. Ett av hennes allra första ord var "no". Och det används fortfarande väldigt flitigt. Däremot har hon fortfarande knappt sagt ja eller yes. Om man frågar henne något och hon vill svara jakande så nickar hon istället väldigt tydligt. Huvudet guppar ivrigt upp och ner. Om man kan nicka med eftertryck så är detta exakt vad hon gör. Men hon säger inget som skulle kunna tydas som ja.
Den senaste meningen hon överraskade oss med var dock "tännejuusss" vilket såklart betyder "tänd ett ljus". Haha, det har vi skämtat en del om eftersom det finns en sång som var populär på 80-talet som heter just "Tänd ett ljus" med gruppen Triad. Men både M och jag var verkligen totalt överraskade när hon sa detta för första gången. Vi satt kring middagsbordet och åt när hon tittade på oss, pekade på värmeljuset vi har i en Ikealykta och sa "tännejuuss". Vi tittade båda på varandra med frågande miner och sa "Va?? Sa hon verkligen tänd ett ljus? Kan det vara möjligt eller hörde vi fel" Men det visade sig vara exakt vad hon sagt. Och vad hon ville att vi skulle göra. Detta är ju inget vi lärt henne aktivt utan måste vara något hon snappat upp. Hon kände till ordet ljus sedan vi var hemma i Sverige i julas men just detta med "tänd ett..." måste hon ha förstått när vi pratat om att tända ljuset. Kardborrehjärna som sagt.

En annan sak som vi upptäckt och som är lite rolig är att hon nu har förstått detta med att en sak kan vara någon annans. Det började med att hon gärna ville ta våra glasögon eller mobiltelefoner på morgnarna när dessa låg på våra låga nattygsbord. Men efter att vi hela tiden sa "nej, det är mammas" eller "nej det är pappas" så förstod hon plötsligt det här med att ett s på slutet innebar att det var någons. Och detta betydde i sin tur att hon inte kunde ta saken ifråga. Konstigt nog har hon en rätt stor respekt för just detta. Vilket såklart visat sig väldigt användbart. Saker hon tar som vi inte vill att hon ska leka med, som t ex fjärrkontrollen brukar vi säga till henne att det är pappas eller mammas. Och då brukar hon oftast (inte alltid) ge den till någon av oss. Otroligt smidigt. Jag väntar dock på när hon ska inse att bara för att det är någon annans så kan man ändå trotsa detta och hålla fast vid saken. Men än så länge besparas vi ett par bråk per dag med hjälp av just denna respekt för andras saker och det tackar vi för!
Hon tycker även om att gå runt här hemma och peka på olika saker och säga att det är mammas eller pappas. Några av favoritsakerna är våra skor vilka hon glatt och ofta provar. Då upprepar hon väldigt ofta "pappas shoe" vilket ju är ett typexempel på både en tvåordsmening samt en mix av språken. Det rolga är att hon när hon pratar om våra saker alltid har ett mycket mycket tydligt ssss-ljud. Så det låter ofta som pappasssss eller mammasssss.

Nu har Lill-Skruttan även ett nyväckt intresse för det här med att något kan vara stort, litet, högt eller tungt. Hon har framförallt en förkärlek för sådant som är stort och/eller tungt. När hon t ex lyfter en stor låda, bok eller leksak säger hon alltid "toooor" eller "tuuunnng" med väldigt eftertryck. Om snöleoparden vi såg på Central Park Zoo säger hon numer "toooor tatt". Bygger vi med klossar så tycker hon det är roligt när hon lyckas bygga ett "haaaaj" torn. Fast just torn benämner hon lika gärna "tower". Hon har dessutom den senaste månaden börjat sjunga. Favoritsångerna som hon själv kan börja "sjunga" på är "ABCD" (vilken härs på den ena filmen nedan), "Broder Jacob" (fast i den engelska versionen "Are you sleeping"), "Blinka lilla stjärna där" samt en sång på dagis som börjar med "See all the fish...". Det var inget jag funderade alls över innan jag fick barn själv, detta att barn faktiskt inte kan sjunga när de är små. Att detta kommer senare. Jag minns att jag någon gång under förra hösten började undra över när de egentligen börjar kunna sjunga. För Lill-Skruttans del visade det sig alltså vara vid ca 19 månaders ålder.

Det är även väldigt roligt att se hur hon kommunicerar med sina kompisar när de leker. Förutom de bråk som uppstår med jämna mellanrum (ett av favoritorden är "my" resp "mine") så är det faktiskt kul att se hur mycket barnen verkligen "pratar" med varandra. Oftast är det mest upprepningar av vad den andre just sagt, eller uppmaningar till den andre att göra eller inte göra något. Som t ex att peka på stolen bredvid sig och säga "W sit down" vilket självklart betyder att hon vill att W ska sätta sig där. En annan sak som vi ännu inte riktigt klurat ut är ifall de riktigt förstår att orden "mommy" och "daddy" är exklusiva för just deras egna föräldrar. Både Lill-Skruttan och W har väldigt länge sagt mommy till både mig och W´s mamma samt daddy till både M och W´s pappa. Vi har dock oftast sagt "Oh, you mean W´s mommy/daddy" när det varit Lill-Skruttan som kallat någon av Ws föräldrar mommy eller daddy. Och på senare tid säger de faktiskt ibland "W daddy" eller "E mommy" om den andres pappa/mamma. Så kanske har de börjat förstå skillnaden lite mer nu?

Nedan är två korta filmer som visar när hon leker dels med W dels med R.
Just här pratar de dock inte så mycket kanske, men man får iallafall en liten uppfattning av hur det kan låta.

Lill-skruttan & W



Lill-Skruttan & R



Nu ska jag ta och avsluta det här långa inlägget och gå och lägga mig.
Men innan dess ska jag ta och viska "lavjo" till mitt lilla Pyre.

19 kommentarer:

Marianne sa...

Ja tänk så stor hon har blivit!

Det där med att försöka lära dem säga vissa ord, det är nästan som om de vägrar säga dem bara just därför att man vill att de ska säga det. Jag vet när Daniel var liten, och vi ville att han skulle säga farmor. Mormor kunde han redan, nu skulle han säga farmor. Men icke! Han hade bergis sagt det om vi inte hade brytt oss!!!

Kramar och tack för ett intressant inlägg!

em sa...

Visst är det både intressant och roligt! Och så bra att bli tvåspråkig från början - gäller bara att hålla båda språken vid liv, var man än bor.
Kommer att tänka på en skämtteckning jag såg. Det var första dagen i skolan och läraren frågar en pojke vad han heter, och han svarar: "Don't Eddie".
Margaretha

olgakatt sa...

Länge kallade Karl alla djur för vovov (har ju själv hund, taxen Tyra). Nu har han fascinerats av katter och vrålar lyckligt KATTKATT - hela tiden när han är här. 10 cm från Olgas ansikte. Hon riktar bara bort öronen, tittar trött på honom: "Tror du inte jag vet det, dummer!"

De små filmerna med Ella är ovärderliga för oss här hemma! Jag väntar på att hon ska kunna skajpa "på riktigt" och kanske fatta att vi faktiskt ser varandra i verkligheten och prata själv. Det borde vara som att prata i telefon - det tar ju oxå tid innan det funkar!

mammigranten sa...

Ja vissty är språkutvecklingen spännande att följa!
Nya ord, nya sätt att uttrycka sig på. En kommer de på att de kan använda orden på andra sätt.
De lär sig böja orden, även om det inte alltid blir rätt. De lär sig så mycket så fort att man ibland känner att man vill pausa och njuta av det nya de lärt sig.
För i morgon kan de ha lärt sig något nytt.
Och sen alla "roliga" ord de säger istället för det riktiga.
Som Noahs testupp för ketchup och Wildas pepis för precis. Underbart gulligt och något man kommer komma ihåg lääänge, hoppas jag.
Tyvärr glömmer man ju att skriva ner en del, men sen om man skrev ner allt så skulle det nog kunna bi ett helt uppslagsverk...

Kram

Petra H sa...

Vilket intressant inlägg!! Du får gärna skriva flera sådana!
Jag berättade det för "grannfrun" som har ett norskt-svenskt barnbarn och vi diskuterade just om det är skillnad på tvåspråkiga barns språkinlärning om språken ligger nära varandra (sve-nor) eller inte (sve-eng / sve-spa). Det måste ju vara skillnad men det skulle vara intressant att läsa någon jämförande studie. Jag har ju en kompis som har en dansk-svensk son och han sa vissa ord direkt på danska av antagligen naturliga skäl - det ÄR lättare att säga "mad" än "maT" ;-)
Och så söta filmer, på den sista kan man riktigt höra hur förkyld du var, stackaren.
Kram!

Saltistjejen sa...

Mariane,
haha ja ibland är det nästan så.
Kram!


em,
ja OM man kan lärasig två språk från början så är det ju sälvklart otroligt bra! Vi pratar ju svenska hemma så det blir ju på något vis automatiskt för henne.
Kul med teckningen!
Kram!!


olgakatt,
haha ja katt och hund är väl bland de första djuren de lär sig. Just för att de finns omkring oss.
Och visst blir det ul när hon verkligen kan prata med sin omgivning. Och då skajpa med er! :-)
Kramar!

Annika sa...

Som mamma till ett barn som är sant tvåspråkig utan brytning på ngt håll kan jag säga att barnet benar ut språken i treårsåldern, åtminstone gjorde karolina det. det var då hon började lekis, och det var då engelskan verkligen kom in i hennes liv genom andra barn o vuxna. Innan dess var det ju mest jag som pratade svenska med henne, och peter engelska.
Visst är det så otroligt häftigt och coolt detta med språken! Och jag minns när K var i Ellas ålder...OJ vad roligt det var att höra vad hon SA!! Och att skriva upp orden allteftersom.
det Petra skriver om ovan sve-norska, sve-danska är ju oerhört intressant. Undrar just hur man benar ut de språken som liten eftersom de ligger så nära varandra?
Vi använder fortfarande vissa ord som karolina sa som bebis Som "Totturt"--yogurt. Och "tuckiii"--tuggummi. Säckert fler också...
DET är så gulligt i den ålder E är i nu. Blir nästan avis på dig.
NJUT!!!!
Och jösses vad förkyld du lät. Är det bättre nu?
Kram!!

Fröken Anki sa...

Jätteintressant att höra dina iakttagelser om språket. Fantastiskt att hon redan börjat kunna skilja dom åt även om det inte är konsekvent. Jag tror att mycket av det där med språkutveckling beror på att man just pratar med barnen. De måste få höra språket även om de inte svarar själva. En del lär sig genom att höra och iaktta, andra härmar på en gång. Jätteintressant som sagt, ser fram emot fler inlägg.

Filmerna är hur gulliga som helst. Tänk att det kan vara så mysigt att sitta i en plastback på en kudde. Kompisarskap! Underbart.
Hoppas att du mår bättre i rösten nu.
kram

Desiree sa...

Jättekul och spännande att få höra just om hur det går med lillans språkutveckling. Jag tror att det är rätt naturligt att tvåspåkiga barn blandar in båda språken i början innan de lär sig att med dessa personer pratar man det språket och med dessa ett annat. Men engelskan kommer nog att vara hennes huvudspråk och det hon tar till sig först kan jag tänka mig då hon går på dagis och andvänder engleskan för att leka med sina kompisar. Hon är så himla söt och hon verkar ha utvecklats MASSOR på språkfronten. Det är häftigt hur mycket de förstår redan och hur snabbt de snappar upp saker och ting. Små hjärnor som kardborrar, ha ha så sant. Gillar det uttrycket som du myntade för det stämmer ju på pricken. Supersöta små filmsnuttar. Jättefint inlägg, tack. Hoppas du får en bra dag och att du känner dig piggare från förkylningen idag.
Kramis

Saltistjejen sa...

Mammigranten,
ja det är jättekul att följa de små små stegen hela vägen! Och du har rätt i att man borde skriva ner och anteckna det de gör. Usch, jag är verkligen jättedålig på det tyvärr. Både ord och saker de gör. Tänker hela tiden att imorgon, men så blir det inte av.
Kram!


Petra,
tack! Ja det blir kanske fler sådana framöver. Jag tycker nämligen det finns hur mycket intressant som helst att diskutera i detta ämnet. :-)
Jag tror definitvt det kan vara skillnad att lära sig två språk som ligger nära varandra jmfrt med två som ligger långt från varandra. Och då tycker jag i "min" värld att t ex sve/eng ligger nära varandra. inte som sve/dansk eller sve/norsk såklart men ändå väldigt nära. Men jämför man med många barn som här lär sig t ex eng/mandarin eller eng/kantonesiska eller eng/arabiska så är ju eng/sve väldigt lika. Många ord och framförallt ljud låter ju likadant mellan svenska och engelska. Och detta tycker jag ofta lätt kan "förvilla" henne. Ett tag var hon väldigt konfunderad över t ex "pappa", "puppies", "papper" etc... men jag tror att när de börjar lära sig mer av vardera språk så kan de istället vara lite hjälpta av det kanske?


Annika,
ja just din K är så roligt när man träffar eftersom hon verkligen hoppar mellan språken så enkelt och lätt. Man kan inte höra ett uns av brytning vare sig i svenskan eller engelskan!! :-)
För oss är det lite skillnad med detta att prata två språk eftersom Lill-Skruttan ju redan nu hör mycket mer engelska än svenska. Hon har ju engelska 8 timmar per dag på dagis, sedan pratar vi svenska med henne på kvällar och helger. men även då kan det ju bli "avbrutet" eftersom när vi träffar hennes kompisar eller är i playroom pratar engelska. Men jag är inte orolig för att hon inte ska bena ut det hela.
Och jo, jag låter fortfarande hemsk. Usch! Rösten är inte tillbaka. Hes och hostig. Snuvan börjar dock lätta vilket är enormt skönt!
Kramar!!


Fröken Anki,
ja jag antar att språken på något vis sorteras inne i deras huvud. Lite "automatiskt" på ngt vis? Sedan är det nog som du säger så att vissa barn härmar mer medan andra lär sig mer "tyst" genom att lyssna och iaktta. Jag tror även att ett och samma barn kan använda sig av båda dessa typer av inlärning under olika faser. Det verkar vara så med vår tjej iallafall. Vissa perioder hörmar hon konstant medan andra så verkar hon inte så intresserad men så kommer plötsligt orden farande och man inser att hon ändå måste ha lärt sig dem.
och rösten är fortfarande itne bra tyvärr, men jag tycker det går lite framåt ändå.
Kram!


Desiree,
ja om vi blir kvar här kommer engelskan deifiitvt bli hennes första språk. Flyttar vi tillbaks till Sverige så blir det nog svenskan som tar över. Men i vilket fall det än blir kommer vi att jobba med att hålla det "andra" språket levande. Jag tycker det känns jättevikgt att hon lär sig svenska. Det är ju det språk hon kan prata med familjen där hemma. Och om vi flyttar till Sverige vore det otroligt synd om hon skulle förlora engelskan, därför får man nog försöka kämpa med att behålla den isåfall. Kanske engelspråkigt dagis eller liknande? Jag ahr vnner som flyttade tillbaks från Kanada för ca 1 år sedan med sin ena son som då pratade flytande engelska. Och de satte honom i ett englekstalande dagis. Nu finns väl inte sådana överallt, men kasnke i större städerna hemma vilket troligen skulle bli dit vi skulle flytta.
Tack, jag mår bättre även om den här förkylningen fortfarande har mig i sitt grepp. Särksilt rösten och luftvägarna. Men jag hoppas det blir bättre under denna veckan.
Kramar!

Anne sa...

Åh, vilket jätteintressant inlägg (tack också för lång svarskommentar på ditt förra inlägg). Jag tycker precis som du att språkutveckling, kommunikation, tvåspråkighet, ja allt det här är så jätteintressant. Så som Petra H skrev, det här får du gärna skriva om vid fler tillfällen!
Det känns som att jag är som en vuxen kardborrde som suger åt mig allting, hehe.
Om det blir aktuellt för oss en dag kommer ju också det här med tvåspråkigheten in i bilden också, precis som för er.
Vad som slår mig och är så intressant det är hur det kan gå så i perioder, det är nästan som att de bara går omkring och lagrar en massa. Som utomstående tycker man det är perioder då ingenting händer, men jag antar att de under de perioderna går deras små hjärnor på högvarv, bearbetar allting för fullt och sen pang poff så sprutar de ur sig en massa nya ord (som det där med tänd ett ljus) och helt chockat föräldrarna. Men nån gång på färden så har nånting fastnat, etsat sitt fast, kanske fått mogna där inne och sen kommer det ut bara.
Det där med färger var intressant också, jag tycket det låter som rätt tidigt att kunna skilja på färger och veta vad de heter. Hur häftigt som helst att den mer abstrakta kunskapen och förståelsen ändå kan komma så tidigt.

Jess sa...

Men herregud vad mycket hon kan alltså!
Jag blir ju faktiskt avundsjuk.
Jag har ju en som bara gruntar och pekar för det mesta. Eller gnäller.. :(
Vet inte om det är "normalt" att han inte kan prata mycket mer än enstaka ord. Tvåordsmeningar..bah..kommer väl när han blir 20!
Kanske borde man kolla upp detta med doktorn eller vad tror du?
Det börjar faktiskt bli lite frustrerande att inte kunna få något svar när man pratar med honom.
Åååh, vad jag önskar att Leon också kunde prata så som Ella!
Han verkar vara den enda som inte kan prata bland folk jag känner som har ungar i samma ålder. :(

Saltistjejen sa...

Anne,
vad roligt att du gillade inlägget. Jag inspirerades ju av dina frågor till att skriva det. och jo, det kommer säkert att komma fler liknande inlägg framvöer. Nu händer det ju massor på just språkfronten och det är så roligt!
Kram!!


Jess,
men vännen var inte orolig! Jag är nästan säker på att det inte är ngt alls att oroa sig för. Olika barn börjar prata så olika tidigt/sent. Jag tror som sagt att det kommer för Leon också. Han kasnke är en sådan där typisk "samlare". Som nu samlar påsig en massa för att sedan när han väl börjar prata plötlsigt säger hela meningar!!! En jag träffade för länge sedan sa att hennes barn var så. han hade inte yttrat ett enda ord när alla andra barn babblade på. Hn blev orolig men så plötsligt en dag så bara öppnade han munnen och sa en hel mening. Lång ar den och helt perfekt! :-) haha!
Men visst förstår jag din frustration och längtan också. Just av den anlendingen att man ju vill få en bättre kontakt och förståelse med sina barn och kommunikation med dem är ju verkligen den bästa vägen dit.
Hoppas ni är friska nu där hemma! Jag tänker mycket på er!
KRAM!!!

Västmanländskan sa...

Vilket härligt inlägg! Jag känner igen så mycket. Ja, fast inte det däe med tvåspråkigheten då - om man inte räknar skånskan ;)

Saltistjejen sa...

Västmanländskan,
fast skånskan räknas väl eller...?!?!?!?
ÄR inte det ett annat språk?????!!! ;-)

Suddrik sa...

Visst är det väl härligt med språket! Få barn är verkligen det roligaste som finns!

Förresten är jag ofta imponerad över era bilder, den första i det här inlägget, i soffan, är så fantastisk. Visserligen börjar min kamera bli gammal, men jag kan verkligen inte skylla allt på den... :-)

Saltistjejen sa...

Suddrik,
Ja det är otroligt fantastiskt att få följa sitt barn!!! Att få barn är ett mirakel. På så många plan. :-)
Tack för dina fina ord om bilderna också. Jag använder olika kameror. En del är tagna med min egen lilla kompaktkamera och kvaliteten är väl inte den högsta. De finare bilderna är oftast tagna med M´s systemkamera. Men det ska ju helst vara bra ljus också. För att bilden ska bli bra menar jag.
Kram!

Suzesan sa...

VIlket härlig inlägg. Intressant och de är så duktiga de små som skall klara av två språk och hålla isär dem. Så roligt det blir när det är svengelska. Hon kanske säger mer än va ni förstår än så länge. Hon pekar ju och visar ju tydligt sin dialog. Med ljud och kroppsrörelser. Snart får ni inte stopp på henne. Att hon inte säger vissa ord kan var trots. Du säger ju att inte och nej är hennes favoritord.Men tänk så många gånger en förälder säger "INTE och NEEEEJ. Och ajabajja, inte röra" osv.

Min dotter pratade MÅNGA ORD när hon var ett men hela meningar när hon var närmare två. Ja det byggdes på fram tills dess. Sen dess var det ingen hejd. *fniss*

Min son han var ganska tyst förutom några enstaka ord....sen kom alla ord på en gång. Han bara babblade på. Han hade lyssnat och samlat och sen visste han bara. Ett och ett halvt var han då.

Jag brukar skoja om att först lär man barnen prata och sen mutar man dem med MarieKex för att de skall hålla tyst;)

Pratar man mycket med barnen får de ett bra språk.

kram
/Susanne

Kram
/Susanne

Saltistjejen sa...

Suzesan,
tack!!
ja det är helt fascinerande att de klarar av att lära sig flera språk samtidigt och på ngt vis sortera dem i huvudet! Och självklart har dur ätt i att man som förälder använder ordet nej rätt ofta... ;-)
Hahahaa! Det där om att folk brukar säga att de nästan längtar tilbaks till tiden när barnen INTE kunde prata har jag hört många säga. Hm, det kan säkert bi så också, hahahaaha! ;-)
Kramar!!!