Vid 11-tiden kom de hem till oss för en sista fika för denna gången.
Munkar från Dunkin hade de med sig...
Och Lill-Skruttan fick prova att sitta högt högt högt upp på Honkens axlar. Något hon velat göra länge men inte riktigt vågat fråga om förrän idag.
Själv kände jag att det var jobbigt med avskedet. Jag hatar verkligen avsked. Av hela mitt hjärta. Just de där avskeden när man faktiskt inte vet när man kommer att ses igen. Att vi åker till Sverige i sommar är givet. Svägerskan och Loff gifter sig. Men detta innebär ju inte per automatik att vi kommer att besöka Stockholm. Allt beror på jobbsituationen för mig. Och annat. Plus att även om vi skulle komma till Stockholm har man aldrig där någon aning om vilka man faktiskt kommer att kunna träffa. Beroende både av tid och av vilka som råkar befinna sig där just då. Vi får se helt enkelt.
Efter att vi fikat hemma hos oss promenerade vi tillsammans till lägenheten där Honken och Holmskan bott denna veckan. Sedan följdes vi åt ner för att haffa en taxi på gatan. Som alltid ett snabbt avsked intill en gul väntande taxibil. Man borde vara van vid det här laget....
Lill-Skruttan provade Honkens nyinköpta hatt.
Resväskor och annat baggage lastas in i taxibilens baklucka.
Efter kramkalas och tårfyllda ögon vinkades det hejdå.
Hejdå hoppas vi ses snart!!!
Sedan drog den gula bilen iväg och de vinkande händerna i bilrutorna blev mindre och mindre. Kvar på Second Avenue stod vi. M, Lill-Skruttan och jag. Med solen i ansiktet och vinden i håret. För en vecka sedan hade de just landat och nu var de på väg mot flygplatsen igen. Litet hål i hjärtat. Saknad. Och lite "Jaha, vad-gör vi-nu-då-känsla" som man alltid får då man tagit farväl.
Vad vi gjorde? Vi gick hem. Lill-Skruttan var också jätteledsen. Hon måste verkligen ha känt en samhörighet med Honken och Holmskan för jag tror nästan aldrig hon upprepat så många gånger att hon inte vill att vänner som hälsat på oss ska åka. Eller heller inte varit så ledsen. Väl hemma igen sa hon "Jag vill-inte-vill-inte-vill-inte att Honken och Holmskan ska åka tillbaka!!! Jag är ledsen och nu vill jag gråta!" Liten. Jag sa att jag kände precis likadant, men att det som ändå kunde vara bra med en sådan känsla när man säger hejdå till någon är att man då måste haft det riktigt roligt tillsammans. Annars hade man ju inte varit ledsen. Fast jag vet inte om hon riktigt höll med om att det skulle vara något bra ändå. Det där med att känna sig så ledsen.
Inlägg
9 kommentarer:
Ja, det är tufft att säga hej då. Det gör ont, man blir ledsen...det känns! Förstår att Ella också känner av det.
Konstig känsla, tomt. Som du skriver..."vad gör vi nu då".
Det är en mixed bag att bo långt borta från sina gamla vänner. Även om många kommer till NYC och tycker det är roligt, blir det ett annat sätt att umgås.
Mysigt med bio iallafall och en toppvecka ihop!!!
Kramar!
Usch jag är så dålig på att säga hejdå och ta avsked. Så svårt för det speciellt om man inte ens vet riktigt när man kommer att ses nästa gång. Det blir så påtagligt tomt också första dagarna efter att ens besökt åkt hem. Men ni fick många underbara dagar ihop och jag hoppas att ni får möjligheten att ses i sommar speciellt som ni ska hem till Sverige.
Vilken månad åker ni till Sverige? Även om ni självklart inte kan åka runt överallt i Sverige så kan man försöka få ens vänner att åka ner och förbi där man befinner sig. Jag hoppas som sagt att ni kan få tillfälle att ses.
Kram!
Precis som tant Berg sa till Lotta på Bråkmakargatan o hennes syskon: "Lika kul när ni kommer, lika skönt när ni går hem". Förstår att avsked o saknad blir extrastarkt när man bor långt bort! Inte samma sak som att umgås med vänner på hemmaplan! Ni har haft en fin o intensiv vecka ihop... StyrkeKram!! Anna
Jag känner igen det du beskriver även om jag inte har bott utomlands. Men alla avsked som vi har haft i familjen eftersom föräldrar och vänner bodde långt uppe i norr och vi i Sthlm. Numera närmare (?) för att det är rätt billigt att åka, men då så visste man aldrig om det skulle dröja evigheter innan man sågs igen. Att ringa var också jättedyrt.
Avsked tar på krafterna och självklart påverkade det lilla sötnosen också. De starka banden er emellan ledsenheten inför avskedet, även om ni hade velat dölja det så hade hon känt av det. Den känslan är också en viktig känsla att få med sig i bagaget när man är liten,även vuxna kan sakna någon så att den blir ledsen. Man förenas i det och i att det är härligt att ha så fina vänner.
Jag skriver bara sånt jag vet att du vet. :) Men kan inte låta bli, vill trösta och vet att det inte riktigt går. En väninna till min mamma sa en gång vid ett sådant avsked till mig.
Att mötas och skiljas är livets gång
Att skiljas och mötas är hoppets sång <3
Stor och varm kram till dig och familjen!
Ibland känns Atlanten oändligt stor... Jag har ju delar av min familj på er sida av Atlanten & det har blivit en del avsked genom åren, men trots att vi ses två gånger om året, så känner man ju att man saknar vardagen med dem! Det händer ju så mycket med barnen, deras utveckling går ju så himla fort, & det stressar mig att jag missar så mycket.
Men det positiva är att jag alltid har en plats att resa till & få uppleva ett annat land lite mer än "bara" som turist. Det är berikande & det är ju enbart för att de bor där som jag har den möjligheten. Tudelat det där...
Hoppas ni får en riktigt mysig biopremiär & att veckan kommer att bjuda på mycket trevligheter som kan hjälpa er på traven med vemodskänslorna som avsked alltid ger.
Ja sanningen är att man vänjer sig aldrig! Å luften går ur en helt. Jag brukar tvätta sängkläder och sånt när mina besök har åkt.
Tror det är viktigt att man låter luften gå ur en.
Lill-Skruttisan är ju så söt och vad fin hon är i hatten! Hoppas att Biobesöket går bra!!! Ha en fortsatt skön helg!!!
Nej, uppbrott och avsked är inte roliga.
OCH de blir alltvärre med åren.
Tuffare.
När jag har haft ett besök brukar det kännas som om jag befinner mig i ett vakuum efteråt.
Ibland kan det kännas både skönt och jobbigt. Det tar ju på krafterna att ha folk boende hos sig länge också, även om det är skitkul. Men har de bara stannat en vecka, som ert besök, känns det alltid som att det är fööör kort.
Hoppas bion var ett bra plåster på såren.
Kram!
Lotta,
ja usch det är skitjobbigt rent ut sagt!! Det blir lite tomt och ja, man funderar över när man ska ses nästa gång.
Men visst har vi haft en toppenvecka! DET får man inte glömma! ;-)
Kram!
Desiree,
nej visst är det svårt. jag tycker sååå illa om avsked, iallafall när jag inte vet när jag ska få träffa de jag ska säga hejdå till, igen. Och det är ju sällan man vet det nu...
Vi kommer i slutet av augusti men hr ingen aning om hur länge vi stannar eller så.
Kram!
Channal,
japp så är det! ;.)
Avsked är aldrig roligt men blir värre när man haft otroligt härligt tillsammans och inte heller vet när man får ses nästa gång. Men vi har som sagt haft en underbar vecka vilket ju egentligen är det som betyder något.
Kram!
Ewa,
tack vännen!! Du är så gullig. Ja, visst vt man med hjärnan men det är ändå jobbigt med känslorna. Som alltid. ;-)
Och jo, Lill-Skruttan kände nog säkert av det, samt att hon väl är i den åldern nu när hon verkligen själv börjar fundera mer över det där med avsked, avstånd etc.
Kram!!
Karlavagnen,
nej tyvärr är det väl så. svksed är alltid jobbigt och kanske är blir det värre med åren.
Och ja, igår kändes det lite som om luften gick ur oss, men tror det blir bättre idag.
Kramar!!
Annika,
nej det är så jobbigt och sorgligt. Och liksom du kände jag mig lite som i vakuum igår. Nu idag är det bättre. Men visst är detta absolut baksidan med att bo och leva såhär. Att man aldrig riktigt vet när man kommer att kunna ses nästa gång! Och att det så sällan blir någon form av "vardagsträffar" utan då oftast kort och intensivt.
Bion ska vi på nu faktiskt. Och det ska bli riktigt kul!!
Kram!!
Pennys dagar,
tack vännen! Ja det ÄR verkligen tudelat detta med långa avstånd och att ha nära & kära boende på andra platser. Positivt för att man som du säger får chans att uppleva dessa platser på ett annat vis, negativt eftersom det tyvärr händer alltför sällan att man får träffas. Och att man missar vardagen ihop. Men man måste ta det som det är, och jag gläds var ej gång jag träffar vänner när man ser att vänskapen är helt som förr oavsett avstånd i både tid och rum,
Kramar!!
Skicka en kommentar