Nu har jag anmält mig

Efter att vänner hemma i Sverige frågade mig redan förra året ifall jag ville springa detta lopp tillsammans med dem så har jag ju haft gott om tid att fundera. Och det lät onekligen kul. Nu sedan jag kom igång med löpningen i vintras, men sedan haft ett (alldeles för långt) uppehåll sedan i februari eller så, tänkte jag att jag banne mig behöver en ny morot. För att komma igång igen. Detta loppet kändes alldeles lagom och helt perfekt. Dessutom går det i Central Park, och det finns inte många andra ställen jag tycker lika mycket om att springa på som just min Älsklingspark. Alltså anmälde jag mig idag. Häromdagen nämnde jag även för min gamla vapendragare (vi sporrade ju varandra att ta de där tidiga morgonrundorna när det var som allra mörkast) att jag funderade på att anmäla mig till loppet och hon blev sugen hon också. Så nu är vi båda anmälda! Det känns jätteroligt och det finns gott om tid att slipa formen. Loppet är inte förrän i början av juni. Två månader ska man väl kunna hotta upp sin kondis på så att man klarar ett 10-kilometers lopp utan besvär. Faktum är att jag inte tycker att en mil känns särskilt långt. Alls. Men allt däröver känns oändligt. Så jo, jag inser att mycket hänger på det mentala. Att springa en mil är något jag gjort mycket och ofta tidigare. Jag vet hur 10 km känns i kroppen. Både före, under och efter själva löpningen. Men som sagt allt över det känns ungefär som om någon skulle be mig flyga till månen. Så jag håller mig än så länge i min lilla "comfort zone" och tänker att en mil det är alldeles alldeles lagom det.