Midsommarafton

Jag vet att många inte tycker om Midsommar. Inte alls. Att man tycker det är en av de högtider med alldeles för höga förväntningar som nästan aldrig infrias. Att man vill ha det som i den gamla Pripps Blå reklamen men att det ofta blir regn, tjuriga barn och stress istället för de där mysiga och roliga sammankomsterna. Stressen över att få till det där Perfekta. Men när är livet egentligen helt perfekt? Sällan? Eller kanske aldrig? Alltid är det något. Så nej, om det är den perfekta midsommaren man söker så förstår jag att man kan bli besviken. Eller hellre skippar det hela. Gör något helt annat istället. Och det är ju helt okej det med. Så länge man mår bra. Då kan man väl välja eller välja bort. Hur och vad man vill.

Själv ÄLSKAR jag faktiskt Midsommar! Som liten hade jag fantastiska midsomrar i Trosa skärgård. Varje år samma sak. Mamma bakade solkaka med skållad mandel på toppen. Sill och gräslök packades. Kaffe på termos. Vi åkte ner till vår båt som låg i sommarhamnen lite söder om Trosa. Där blev det sillunch ombord. Var vädret fint satt vi i sittbrunnen och om det var dåligt åt vi i ruffen. Sedan rodde vi in till land där det traditionella midsommarfirandet tog vid. Öppna små båtar kom från öarna runtomkring. Många klädda med blommor. Längs relingen. I årtullar. I flera spelades fiol och dragspel redan i viken på väg mot bryggan. Festklädda personer. Några i folkdräkt. Andra i finklännig och med kaffekorgen på armen. Jag själv i lackskor med knästrumpor. Och alltid en ny klänning till varje midsommar. Fika på den rutiga picknickfilten. Jordgubbar. Saft. Sedan blev det dans kring stången. Lekar med säckhoppning och annat. Och sist godispåse till alla barnen. På kvällen puttrade vi sedan ut med båten till någon av öarna i närheten. Ljuset över vattnet i den ljusa sommarnatten i skärgården. Det är fullkomligt magiskt tycker jag. Och något av det jag saknar allra mest från Sverige.

Efter att jag började på gymnasiet blev Midsommar mer något som firades med vänner. I sommarstugor runtom i Sörmland. Eller i någons hus i sta'n. Det var fortfarande midsommarstång, blomplockning, lekar och sill. Dock smög grillning in som en av kvällsaktiviteterna. Man satt ute med blomsterkrans i håret och filt eller en tjockare tröja då kvällen blev svalare. Eller vissa midsomrar firades inomhus då regnet smattrade utanför. Jag har även firat Midsommar inne i Stockholm. Ett par stycken. Staden är väldigt död då, men med rätt sällskap kan det ändå bli riktigt härligt! En Midsommar firade jag och M ensamma ute i Stockholms skärgård. Det var vi, våra hyrda kajaker och vårt himmelsblå tält uppsatt strax ovanför vattnet på en klippa. Senare blåste det upp till storm och vi kämpade under Midsommardagen i mycket hård vind och hög sjö över Nämndöfjärden. Ett tag trodde jag att vi skulle hamna i Polen... Men det hela gick ju bra. Och såhär i efterhand kan det äventyret ge en liten extra krydda till just den Midsommarhelgen. Olika firanden varje år alltså. Men ändå alltid en kärleksfull känsla.

Sedan vi lämnade Sverige och flyttade hit tappade jag Midsommar. Det kändes först inte så viktigt. Vi var ner till Battery Park kanske två gånger våra första år här men tröttnade. Det kändes inte som hemma. Jag saknade Sverige. Jag saknade mina Midsomrar där. Jag tyckte att Midsommaren här i New York City sög. Vi tyckte inte att firandet fyllde någon funktion. För oss. Den kändes mer som ett substitut. Fejk. Men, den känslan ändrades mycket då vi fick barn. Kanske inte till en början så mycket. Med en liten bebis. Då lockade inte Battery Park. Med mycket folk och resande i tunnelbana ner till sydspetesen av Manhattan. Nej då i början var vi inte så sugna. Alls. Men det kom smygande. Gradvis. Med åren.

När Lill-Skruttan blev lite äldre tyckte jag plötsligt  att det började kännas viktigt igen. Att hon skulle få en Midsommartradition. Inte min eller M's eller som andra svenska barn i Sverige. Inte alls. Men ändå NÅGOT. Jag ville att en Midsommarstång och dragspelsmusik skulle få bli en del av hennes sommarminnen. Så som det är en del av mina. Och förra året var nog första året då hon verkligen tog del av själva firandet. Trots att dansen avbröts av en superintensiv åskskur. Men då den dragit vidare blev det ändå dans kring stången. Och hon dansade. Och verkade tycka det var riktigt roligt. Och nu är jag otroligt tacksam över att vi har ett svenskt midsommarfirande på såpass nära håll. Jag kan glädjas åt det. Njuta av det svenska. OCH av det som är annorlunda också. Att se solrosor i midsommarstången och njuta av svenska "Små grodorna" samtidigt som jag ser Frihetsgudinnan i horisonten. DET har numera blivit min Midsommar. Och jag tycker mycket mycket om den. Annorlunda. Visst. Men den känns inte längre som ett substitut. Utan mer som vår nya Midsommar. Här och nu. Och där passar Frihetsgudinnan in så fint. För det är ju så vi lever vårt liv nu. Vår Midsommar. Och att få dela den med Lill-Skruttan gör den verkligen till en helt annan upplevelse.

Så i år tar vi oss också ner till Battery Park. Igen. Och denna gång tror jag vi kommer slippa regn. Vädret ser enligt prognosen ut att bli strålande med ca 27 grader och sol. I år får vi även sällskap av två svenska familjer. Vänner. Det ska bli jätteroligt!

Och med det vill jag önska en riktigt 

Glad Midsommar till er alla!

(oavsett var och hur nu firar den)