Fredagstema - livet efter döden

Det är fredag igen och dagens tema som Anna bestämt är "livet efter döden". Detta tyckte jag var ett svårt tema. Själv har jag faktiskt inga direkta drömmar eller förväntningar om vad som ska komma efter att man avslutat sin tid här. Jag vill gärna tro att det finns någon form av fortsättning, men har ändå lite svårt att tro det. Tanken på att det skulle vara helt över känns dock svindlande den med. Å andra sidan känns ju tanken på en "fortsättning" lika svindlande. Allt handlar för min del om tidsperspektiv och att en evighet som det ju handlar om oavsett hur den skulle "spenderas" känns lika svårt att greppa som oändlighet. Det går på något vis bara inte att försöka förstå.

Det är lika svårt som tankarna på hur man tillbringade tiden innan man blev till. Fanns man fast i en annan form? Eller existerade man helt enkelt inte. Att följa tidslinjen även åt detta hållet, alltså bakåt, är lika svindlande som att försöka följa den framåt. Evigheten och oändligheten breder ju ut sig även bakåt. Så för mig är frågan om "ett liv efter döden" egentligen samma sak som frågan om "ett liv före födelsen". Helt enkelt existerar man i någon form före och efter den tid man får här i detta livet? Eller finns det någon skillnad på en eventuell existens före detta livet och efter?

Ibland önskar jag att jag hade en starkare tro. En tro på ett liv efter detta. En tro som i vissa lägen kunde trösta och stärka. Eftersom jag förlorade min pappa när jag var ganska ung skulle jag verkligen önska att jag kunde få återse honom ännu en gång. Särskilt som vuxen med helt andra erfarenheter i bagaget. När man förlorar en förälder, eller någon annan som står en nära, redan i unga år så är det på något vis som att de aldrig fick lära känna en som person. Inte som "färdig" person. För som ung har man visserligen grunden till sin person, men jag kan iallafall säga att i mitt fall så har jag som person ändrat mig väsentligt, och på flera sätt utvecklats till en person som jag inte var när min pappa gick bort. Så om jag haft en tro på att jag skulle få återse honom senare hade det varit en stor tröst. Men nu tror jag inte riktigt att detta kommer att ske. På många vis känns det såklart sorgligt och ödsligt. Att inte tro på att man ska få återse sina nära och kära. Men om vi på något vis har en fortsättning efter detta livet så tror jag definitivt att det är i en helt annan form. Att det isåfall handlar om energier som ju enligt de gamla fysiklagarna man lärde sig i skolan, berättar att energi aldrig kan nyskapas eller försvinna. Endast omvandlas. Så på detta sätt kommer man självklart leva vidare, men frågan är väl om jag definierar detta som just liv?

Kanske är detta en av kärnfrågorna när man funderar över "ett liv efter döden"? Vad är egentligen liv? Vilken definition har man av liv? Menar man ett liv som liknar det man lever idag? Eller kan det röra sig om vilken form av liv som helst? Till viss del går desssa filosofiska tankar hand i hand med funderingar kring när livet egentligen uppstår? Detta är ju en fråga som är högst aktuell här i USA både politiskt och "privat". Här där abortmotståndet är otroligt stort debatteras just denna fråga ofta och intensivt. Räknas livet från och med den millisekund då en spermie brfruktar ett ägg? I den stund då två uppsättningar gener smälter samman till en och på så vis bildar en helt ny individ? Ja, självklart är detta liv. Tycker jag. Men är detta den form av liv vi i dagligt tal skulle tänka oss som liv? Just i sammanhanget "liv efter döden". För vissa är det nog det. För andra inte. Att denna fråga inte är ny utan något som jag tror följt med mänskligheten så länge som vi varit tänkande och framförallt reflekterande varelser visar hur otroligt viktig den är för vårt förhållande till livet. Här och nu. Jag tror även att detta är en av orsakerna till att människor genom tiderna ofta hoppas och tror att vi i detta livet kan påverka vad som ska hända i nästa. Att man genom handlingar nu kan förändra sin situation i livet efter detta. Och detta är något som medfört både hopp och skräck.

Jag tror verkligen att tanken och tron på ett liv efter detta är såpass grundläggande och nödvändigt för oss människor att det är något som på många vis definierar oss som just människor. Att vi begraver våra döda. Att vi har speciella ceremonier för de som avlidit. Såvitt jag vet är vi den enda arten som verkligen begraver våra döda och som på något vis tar farväl av dem. Detta innebär självklart inte att alla tror på ett liv efter döden, men jag tror att det är viktigt för de flesta av oss att få ett slags avslut. Det är trots allt lika märkvärdigt, stort och fascinerande att någon försvinner från denna världen som att någon kommer till den. Att födas och att dö är ju på något vis förutsättningarna för våra liv här.