onsdag, januari 04, 2012

Ett mail med ett par frågor

Jag fick ett mail för ett tag sedan från Maria som kontaktade mig med ett par frågor om Kulturskillnader mellan USA och Sverige. Jätteroligt att du hörde av dig till mig Maria och jag hoppas att jag inte är alltför sen med mina svar. Jag tänkte att jag skulle kunna göra ett blogginlägg av dem eftersom jag tror att detta är frågor som flera kan vara lite intresserade av.

Hej!

Vad kul att du ville hjälpa mig! förstår om du inte är så insatt i alla frågor men är mycket tacksam för du vill hjälpa mig med några! :)

jag skriver frågorna igen så kan du svara på dom du känner för.

Det jag undrar är lite vad som är typiskt för landet med tanke på de kulturella skillnader och likheter jämfört med Sverige?
Finns det några speciella sätt man umgås på? eller några speciella seder?
Hur är synen på män och kvinnor? är det jämlikt?
Klär man sig på ett speciellt sätt?
Hur fungerar det på arbetet? är det som i Sverige?

Det skulle vara jätte bra om du berätta utifrån ditt perspektiv vad du anser är likheter och skillnader mellan USA och Sverige, är det likt?
vad har USA som inte Sverige har och tvärt om. 


Tack!

MVH
/Maria


Här kommer mina svar och glöm inte bort att allt är baserat på mina egna erfarenheter här och det kan säkert skifta mycket från person till person, och framförallt från plats till plats här i USA. Landet är stort och väldigt heterogent med mycket olika kulturer i den "amerikanska kulturen" beroende på var man bor, vilken samhällsklass man tillhör samt vilken bakgrund man har.


1. Vad är typiskt för landet - kulturella skillnader och likheter jämfört med Sverige?
Ja du, eftersom landet som sagt är stort och många kulturer ryms inne i den amerikanska är det inte helt lätt att besvara den frågan. Jag skulle dock säga att en sak som känns väldigt amerikansk är att i stort sett alla amerikaner jag mött är väldigt stolta över a) sitt land USA, och över att vara amerikaner b) över eventuella tidiga släktingars ursprung. Med det senare menar jag att i stort sett alla amerikaner jag mött som har släktingar med rötter i andra länder och/eller världsdelar ständigt påpekar detta. Tex "Jag är 1/8 italiensk, 1/16 tysk och 1/4 brasiliansk" är något man väldigt ofta kan få höra från amerikaner man träffar. Som svensk känns detta ganska ovant eftersom vi ofta inte bryr oss särskilt mycket om vilka länder våra förfäder kom från. Iallafall inte om man går längre tillbaks i tiden än sina far- eller morföräldrar. Men här är man stolt både över att vara amerikan men också över eventuella kulturella influenser i sin bakgrund.

En stor skillnad jag tycker mig ha upplevt här jämfört med Sverige och svenskar är att folk här har något högre i tak vad gäller olikhet. Med detta menar jag att folk inte lägger sig i vad andra personer gör och hur andra lever sina liv, på samma vis som jag tycker många gör i Sverige. Man respekterar andra personers privata och personliga val mer. "Alla måste inte göra likadant" för att passa in. Och det uppskattar jag. Kanske är detta något som fötts ur det faktum att USAs befolkning faktiskt består av personer med så olika bakgrund. Man har vant sig vid att olika familjer och personer tycker, tänker och lever olika. Detta kan dock vara något som är särskilt tydligt i de stora städerna och inte riktigt likadant på mindre orter. Men jag som bor i New York City märker av detta mycket. Här kommer ju invånarna från världens alla hörn.

Ytterligare en stor generell skillnad man märker av tycker jag är artigheten. Här är folk överlag otroligt artiga och hjälpsamma. I Sverige tycker jag detta med oartigheten är fruktansvärt och det är något jag märker mer och mer av sedan jag bott här ett par år. Tyvärr. Många säger att det handlar om s-k storstadsfenomen och att enbart folk i Stockholm, Göteborg och Malmö är oartiga, men nej det håller jag inte alls med om. Stockholm är en liten by i jämförelse med de stora städerna här i USA och ändå är man extremt oartig och ohjälpsam där. Här i New York City som har ungefär lika många invånare som hela Sverige är folk mycket artigare än vad man är i vilken liten håla som helst i Sverige. Självklart finns individuella skillnader och undantag men rent generellt uppfattar jag det så. Jag tor att det handlar mycket om kulturella skillnader. I Sverige är det "fint" att klara sig själv och man ska absolut inte lägga sig i andras göromål. Detta tillsammans med att jag inte tror att det inte längre finns lika stort socialt tryck på att artighet är viktigt, har skapat ett väldigt otrevligt samhälle där få vare sig ber om, eller erbjuder sig hjälp till främmande personer på stan, bussen eller så. Väldigt sorgligt.

Det mest negativa tycker jag är:
Det amerikanska Sjuk- och Hälsovårdssystemet. Att inte ha ett fungerande sjukvårdssystem för ALLA är skandal tycker jag! Och då kostar ändå sjukvården här i USA mer än i Sverige! I skattepengar.  På en god andraplats kommer Utbildningssystemet. Att ha ett utbildningssystem som bygger på att högre utbildningar kräver (ibland ofantliga summor) pengar tycker jag är som att ha byggt in orättvisa i hela samhällssystemet. 

Det mest positiva tycker jag är:
Att den amerikanska kulturen har ett jävlar-anamma och ett "go" som saknas i den svenska. Här är det få som sitter och tycker synd om sig, utan istället försöker man nya vägar om de första misslyckas. Jag tycker det finns betydligt färre "offer" här än i Sverige. Både bland offentliga personer och bland folk jag mött i jobbet eller privat. Och det är även helt okej att lyckas. Jante är inte så utbredd här. Man får tycka att man själv är bra. Man får tycka att det man gör är bra. Och ändå ställer man upp mycket för varandra vad gäller praktisk hjälp. Både till sina närmaste vänner, familj, grannar) men även i form av donationer etc. På ett annat vis än i Sverige, där jag tror att många helt omedvetet, tänker att de inte behöver hjälpa eftersom alla ju kan få hjälp av samhället på något vis. Ett tryggare samhälle ger kanske något "latare" medborgare? 


2. Finns några speciella sätt att umgås på? Några speciella seder?
Jag vet inte om det gäller hela USA eller mest här i New York City där fok är extremt trångbodda beroende på att det är så dyrt att bo och leva här, men jag känner att det är mycket vanligare att "träffas ute" än hemma hos folk här. I Sverige är det ju vanligt att man bjuder hem vänner och bekanta på fika eller middag, medan man här ses på restauranger eller fik. Eller om man har barn så ses man ute på museum, lekplatser eller så. En f.d kollega till mig berättade att hon ofta satt och pluggade på Starbucks och att detta var vanligt bland studenter eftersom man där lätt kunde använda internet och att det var lugnare där jämfört med hemma då många studenter delar bostad med minst en annan student p g a de höga hyrorna.

Vad gäller speciella seder så känns det som om de flesta speciella seder inte är just amerikanska utan handlar om vilket etniskt och kulturellt ursprung man har. Östkusten har ju t ex många judar så här firas ofta de judiska högtiderna. Här i New York finns många judiska skolor och universitet och där har man t ex inte jullov men istället är folk lediga över Passover etc. Sedan är ju typiska amerikanska högtider som man firar stort här oavsett vilken etnicitet man tillhör Thanksgiving samt Halloween.


3. Hur är synen på män och kvinnor? Jämlikt?
Synen på män och kvinnor är helt klart mer konservativ och gammaldags än i Sverige. På alla plan. Här är det vanligt att männen betalar allt för kvinnorna när man är på date. Vilket vissa kvinnor helt krasst utnyttjar till sin fördel. Det är väldigt vanligt att män håller upp dörrar för kvinnor, låter kvinnor gå före i busskön, ställer sig upp för att ge sin sittplats till en kvinna (på bussar, tåg och tunnelbana) etc etc. Det är även vanligt att kvinnan slutar förvärvsarbeta här då man gift sig och får sitt första barn. Föräldraledighet förekommer nästan inte alls här utan det handlar om ett par veckor till mamman och inget till pappan. Sedan kan vissa arbetsplatser ge mer men som sagt ingen lång ledighet finns för alla utan man är helt hänvisad till sin arbetsgivare. Här i New York är mammaledigheten 6 veckor om man fött sitt barn som vanligt, och 8 veckor om man gjort kejsarsnitt. Helg galet om du frågar mig som inte förstår den amerikanska familjepolitiken alls. Eller snarare frånvaron av en sådan. Det finns dock en fördel med ett detta och det är att folk i allmänhet respekterar varje familjs val att sköta om sina barn. Oavsett om det är så att mamman börjar jobba veckan efter förlossningen eller om hon väljer att bli hemmafru så tycker jag inte alls att det är lika mycket "prat" som i Sverige där alla familjer förväntas följa "medelklassnormen" där föräldrarna antingen ska dela föräldraledigheten rakt av, eller där mamman eventuellt "kan få" stanna hemma fram till barnet är 10-12 månader och sedan tar pappan över. Nåde den som sticker ut här. Oavsett åt vilket håll.


4. Klär man sig på ett speciellt sätt?
Haha, här skulle jag vilja säga att de flesta amerikaner klär sig praktiskt och skönt men med noll intresse av mode eller trender. Detta gäller framförallt män men även många kvinnor. På gott och ont. Jag kan tycka det är skönt att det är mindre trendkänsligt här, men kan ibland tycka det är tråkigt att se så många fult klädda personer hela tiden. Missförstå mig rätt, jag är själv otroligt otrendig och min favoritklädsel är jeans, tröja och sneakers. MEN jag försöker ändå att ha jeansmodeller från det senaste decenniet.... Män har även en enorm skräck för att betraktas för homosexuella (så känns det iallafall) och klär sig därför alltid i minst 2 nummer för stora byxor och skjortor/tröjor. Ungefär som om något mer passformade kläder skulle signalera att de är gay. Otroligt skumt. Det är heller inte ovanligt att se jeansmodeller här som verkligen ser ut som om de är från 1984! Och jag skojar inte!! När män klär upp sig lite så blir det dockers. Också 2 nummer för stora givetvis. Och här säljs fortfarande vita/ljusa tubsockor/strumpor till män i affärerna. Vad mer kan jag säga?

Sedan är det en annan femma vad gäller kläder på jobbet. Här är klädkoderna helt annorlunda än i Sverige när det kommer till jobb. Jag har t ex aldrig träffat en läkare som inte tagit emot med i skjorta och slips samt mörka byxor (åt kostymhållet). Detta om det är en man. Är det en kvinnlig läkare har hon ofta dräkt och blus eller liknande. Ovanpå detta kan de ibland ha en vit rock, men det är inte alltid. Säljare och de som arbetar med ekonomi har i stort sett alltid kostym. Det är inte  ovanligt att företag har s.k "casual fridays" då folk får klä sig i annat än kostym på kontoret, men ofta är det ändå fråga om lite snyggare kläder än vad de har på fritiden.

Ska tillägga att här i New York City ser man otrolig blandning av kläder och stilar på stan. Man kan se superhippa, trendiga stilar, eller någon som kommer i lång galaklänning, gothstil, eller hipster, eller kostymnissar eller män med för korta jeans à la 1984. Dessutom ser man ofta konservativa judar (chassider) som alltid klär sig i svart och där männen har de karaktäristiska korkskruvslockarna vid tinningarna och kvinnorna peruk och hatt. Man ser även ganska ofta siker i turban och även muslimska kvinnor i täckande kläder och slöjor. Men detta beror nog mer på att just denna staden är så heterogen att både olika kulturer, religioner och stilar förknippade med dessa ryms här. Plus att det kommer turister från alla håll också. Personligen uppskattar jag verkligen diversiteten här i staden. Och blir lätt uttråkad i t ex Stockholm där jag tycker att nästan alla klär sig mer eller mindre identiskt. Visserligen ofta snyggt, men likriktning är ändå i längden rätt trist tycker jag.


5. Hur fungerar det på arbetet? Är det som i Sverige?
Både ja och nej antar jag. Nu har jag själv aldrig haft ett s.k riktigt jobb vare sig i Sverige eller här utan enbart arbetat som forskare på universitet. Och det är rätt lika här och i Sverige tycker jag. Inom den branschen beror det mer på i vilket labb du arbetar än i vilket land. Alltså, vilken labbkultur som råder beror ofta på hur den specifika professorn som har labbet är och hur han eller hon vill driva sitt labb. Det finns labb där man i stort sett aldrig tar semester och där folk jobbar 15 timmar per dag 7 dagar i veckan 52 veckor om året.... Både här i USA och i Sverige. Och så finns det labb där man jobbar betydligt mindre. Både här i USA och i Sverige.

Vad gäller de "normala" arbetsplatserna så är nog den största skillnaden att man har mycket färre semesterdagar här i USA och att det är vanligt att inte ens ta ut de man har rätt till. Särskilt inte de första åren på arbetet. Dessutom har man ett otroligt mycket sämre skyddsnät här och kan faktiskt få sparken över en lunch. Detta gör självklart att man har en större osäkerhet som arbetstagare, men fördelen med detta systemet jämfört med Sverige är att arbetsmarknaden blir mycket mer dynamisk vilket faktiskt skapar fler jobb i slutänden. Man skulle kunna säga att det är lättare att bli av med jobbet här men ofta lättare att få ett nytt. Iallafall om man har en utbildning. Jag tycker själv att en blandning av det svenska och det amerikanska systemet skulle vara optimalt. Mer trygghet till arbetstagarna än vad man kan ge här, men samtidigt inte sådan "tröghet" som jag tycker att det svenska systemet skapar. Där värnar man nästan enbart om de som redan har jobb, men det är ytterst svårt för de som inte har jobb att komma in på arbetsmarknaden.

En annan skillnad är att jobbkulturen här ofta är mer hierarktisk än i Sverige där man ofta har planare strukturer. Alltså här är det vanligt att en person har ett mer begränsat arbetsområde och att allt utanför den personens område hör till antingen personens närmaste chef eller någon annan kollega. Jag tror att detta skulle kunna vara en av orsakerna till att färre amerikaner bränner ut sig jämfört med svenskar, trots att de faktiskt jobbar mycket mer än genomsnittssvensken. Men det senare är bara en teori jag har.


Så då har jag försökt svara lite kort på frågorna jag fick. Jag vill även tillägga att den största samhällsskillnaden jag ser här jämfört med Sverige handlar om att det är mycket större klyftor här. Mellan de som har något och de som inget har. Fattiga här är mycket fattigare än i Sverige. Rika däremot är betydligt rikare. De välutbildade här tycker jag ofta har högre kunskap än de välutbildade i Sverige. Men de lågutbildade har ofta mycket sämre lägsta kunskapsnivå än i Sverige. Större skillnader med andra ord.

Tack igen Maria för att du kontaktade mig och ställde dina frågor! Jag hoppas att mina svar kan hjälpa dig lite. Det var dessutom roligt att få fundera lite över dem. Om du undrar mer så hör bara av dig igen! Kanske kommer andra utlandssvenskar här i USA att kunna ge andra svar och synpunkter på vissa av dina frågor? Ni är mer än välkomna att diskutera frågorna här! Jag tycker det är jätteroligt om andra med helt andra erfarenheter än jag själv kan bekräfta mina eller komma med helt andra och kanske motsatta iakttagelser.

21 kommentarer:

Charlie sa ... sa...

Vilket inlägg Saltis! Välskrivet och genomtänkt.

Jag håller med dig i nästan allt. Min erfarenhet från yrkeslivet här skiljer sig en aning. Variationer finns självklart och det skiljer sig en hel del från bransch, företag och plats.

Intressant är det iallafall med alla nyanser, skillnader och erfarenheter. Skulle gärna diskutera mera vid tillfälle!

Kramar!

Trillingnöten sa...

Jag tycker att du har sammanfattat känslan man får i NYC alldeles fenomenalt :) Det där med jobbskillnader, kan jag heller inte riktigt svara på då jag inte haft ett "vanigt" jobb, men maken har ju jobbat så det känner jag igen!

Saltistjejen sa...

Lotta,
tack! och du det vore jätteroligt att diskutera mer senare om detta framförallt dina erfarenheter från arbetslivet här! Det jag skrivit är endast min egen uppfattning efter saker jag hört från andra och sådant man läst eller sett. Så det vore kul att får höra mer från dig och din bransch.
Kram!!


Trillingnöten,
tack vad gulligt sagt! Och jobbskillnader är ju säkert olika beroende på vad man arbetar med såklart. Själv har jag ju inga direkta erfarenheter så det jag skrivit här är mer en sammanfattning av saker jag hört från andra som arbetat utanför universitetsvärlden.
Kramar!

ExPIAtriate sa...

Jatteintressant lasning! NY verkar vara en sa fascinerande stad och det som slagit mig de (tva) ganger jag varit dar ar att alla ar valdigt oppna och nyfikna. I Sverige fragas det nastan ingenting, ingen vill liksom veta nagot. Den amerikanska javlar anamma mentaliteten ar nagot vi i Sverige borde lara oss fran!
Kram!

Saltistjejen sa...

ExPIAtriate wife,
Tack!! Ja många här i NYC är nog rätt öppna o nyfikna på andra kulturer och länder. Troligen just för att det är en stad med invånare från hela världen. Jag kan hålla med om att svenskar ofta inte är lika öppna eller nyfikna på andra. Iallafall inte på samma vis. Lite konstigt kanske med tanke på hur mycket svenskar reser.
Kram!

Desiree sa...

Det här var ju inte direkt en lätt fråga just i och med att den är så stor. En uppsattsfråga som du fick till på ett jättebra sätt. Omöjligt att besvara på ett kort sätt. Men jag håller med dig i det svar du gav Maria. Det är mycket större skillnad mellan USA och Sverige än vad man först tror i både stort och smått. Det är något man märker då man flyttar dit men något man inte ser på samma sätt om man bara reser som turist dit. Det är ju det som gör det så häftigt att bo på en annan plats i ett annat land i några år. Man lär sig otroligt mycket och berikas av just dessa kulturskillnder. USA är ju också ett mycket stort land med stora skillnader mellan de olika staterna något man kanske inte heller inser som svensk som inte bott i USA.
Kram!

bettankax sa...

Fantastiskt intressant och tänkvärt inlägg. Har sagt det tidigare, Du är makalöst bra på att formulera dig.
KRAM!

Anonym sa...

Tycker också att du fångat jättebra. Enligt mitt sätt att se det :-) Finns ju många timmars analyserande om detta i alla svenskfamiljer som bor i NY ett tag skulle jag tro!

Saltistjejen sa...

Desiree,
Visst är det stor skillnad att resa som turist och att leva, bo och arbeta i ett annat land. Tycker även efter flera år här att set är stor skillnad på att bo ett år eller flera. När jag ser tillbaka så känner jag att de första två åren bara var någon form av "introduktion" till landet på något vis. Tror även det är rätt annorlunda att bosätta sig utomlands när man skälv måste fixa det mesta jämfört med om man t ex är student.
Och så är det som sagt lite svårt att prata om enbart USA vs annat kand eftersom det är enorma skillnader inom detta landet. Lite mer korrekt kanske att jämföra USA med Europa? Tack för din kommentar!!
Kramar!


Bettankax,
Å tack vad glad du gör mig!! Roligt att du tyckte det var intressant läsning. :-)
Kramar!


Paettannatsatt,
tack!! Ja, jag tror att alla utlandssvenskar bosatta i USA säkert kan känna igen vissa saker och sdedan ha andra erfarenheter också. Kanske har just svenska familjer i NY mer liknande erfarenheter eftersom vi bor i samma delstat, men jag tror även att fina erfarenheter i upplevelser skiljer sugen del från mina just för att du bor så annorlunda jämfört m mig? :-) Superintressant att diskutera dock. Kanske får vi försöka ses o göra det IRL över kaffe eller en öl senare i år?! :-)
Kram!

Annika sa...

SÅ JÄDRA BRA SVARAT, Saltis...Jag håller med dig om nästan ALLT.
Just så är det ju i mångt och mkt.

Liite annan vinkel från en som inte bor på the island Manhattan:

Utanför städerna, i the burbs (ja du vet ja bor ju i en sån) är det större hus än hemma, oftast. Ja, det beror ju på VAR man bor. Men här där jag bor är de flesta hus större än hemma i sve, och då ses folk oftast hemma hos varandra ist f att gå ut.
men jag VET att det inte är så hos dig.
Det är inte så för folk inne i Washington DC heller, eller i de flesta större städer, skulle jag nog säga.
Man kan nog säga att folk i innerstäderna lever rätt lika, medan folk i suburbia lever rätt lika.

Ja, visst ÄR det högre i talk på det mesta.
Artigheten är a och o.
OCH det är bra!
Barnen uppfostras verkligen till att bli artiga redan på lekis, och sen hemifrån också. Uppskattar!!!

Sjukvården suger.
ja, inte för oss MED försäkringar (för oss är den ju topp), men för de stora massor som inte har sådan är det misär. Hemskt.

Utbildningen på uni och college är orättvis. MEN; med å
ren har jag LÄRT mig att det finns tusentals och åter tusentals vägar att gå. Jag har en bok om stipendier här hemma nu. Den är tjock som en bibel.

Universiteten i USA är ju erkänt bra. Kanske bäst.
men kostar gör de.
Minsann.
Vi har ju en collegefond som täcker samtliga college i VA, den är betald. men vi har sparat sen K var baby.
Nu vill hon ju till din Ö som du vet ;-)
OCH då får vi tänka om, men det finns som sagt en miljon vägar även ekonomiskt.

GAPEN ja...ABSOLUT!! DET är så enormt uppenbart.


Semestern är bedrövlig för många, men med åren bygger man upp sina veckor. Peter har fyra veckors betald ledighet numera.

Kläder...OMG!! Huvudet på spiken,
Nämn sedan också att klädutbudet är enormt!!! Det är inte bara en stil i butikerna utan ALLT finns. Även 80-tals Mommy jeans.
Det är ngt av en befrielse också, att det inte är trendigt.
Landet är för stort för trender. I både kläder oh heminredning.
Men jag ler lite år ngns klädstil nästan varje dag...

Fasiken vad kul att läsa det du skrivit.


Återkommer om jag kommer på mer att skriva om.
USA är ju inte bara Manhattan ;-)

Love it, Saltis!!
Love it.

YESS!!!
Kramar i massor!!

Saltistjejen sa...

Annika,
haha TACK! Vad roligt att du tycker du känner igen så mycket och att du också har lite "avvikelser" som bygger på din egen erfarenhet. :-)
Och visst är USA inte bara Manhattan verkligen inte. Just den lilla ö där jag bor är ju en liiiiiten del av USA och det är ju därför jag kan tycka det känns lite svårt, eller snarare omöjligt att skriva generellt om saker i hela USA. :-)
Vad roligt att du gillade inlägget så mycket! Och att en dag bo större så att vi kan bjuda hem mer folk är en dröm som växer sig allt större kan jag säga... ;-)
KRAM!!!

Cecilia/svengland sa...

Hje Saltis - det verkar som det är många likheter mellan New York och London! Jag blir också varje gång shockad över oartigheten i Sverige, speciellt när det verkligen är viktigt att va artig här i England! Jag uppskattar verkligen att folk hjälper en här med lite omtanke & vänlighet som tyvärr sällan visar sig i Sverige!

Anonym sa...

Jätteintressant inlägg Saltis!

Vet du, att det mesta som du skriver om NYC och skillandena med Sverige från ditt perspektiv stämmer rätt bra med mitt här på/i Irland.
Tror dock att Irländarna kan ha en gnutta bättre klädstil om man ska dra en stor generalisering av länderna. :-)

Jag tror att den största skillnaden mellan MÅNGA länder och Sverige är artigheten. Och saknaden av den där genuina artigheten i Sverige.
OCH att alltid ifrågasätta valet av barnomsorgen om det faller utanför normen för vad som är svenskt.

Kram!

Saltistjejen sa...

Cecilia,
ja jag tror att NYC och London är ganska lika på många vis. De är båda mångmiljonstäder med invånare från olika länder med olika religioner och kulturer. Och England är ju också ett väldigt artigt land. Faktum är att engelska språket i sig är ett mycket artigare språk än svenskan som ju är mer "direkt" och inte har lika många vardagsfraser som engelskans vad gäller artighet. Jag skulle önska dock att svenskar i allmänhet var lite artigare och framförallt mer hjälpsamma.
Kram!!!


Jess,
tack! Vad roligt att du tycker det var intressant! Och det stämmer att svenskar tyvärr är inte har samma känsla för artighet och att hjälpa "främmande" personer ute på stad'n t ex. Konstigt för jag tror svenskar VAR artiga förr så jag undrar lite när det hela förändrades? Kanske i och med "du-reformen"? Och detta att alla svenskar mer eller mindre tycker att det enda "rätta" sättet att fostra sina barn på är enligt den svenska modellen gör mig ofta lite trött. Ungefär som om alla andra barn i världen måste växa upp i misär bara för att de inte följer det svenska mönstret...? ;-)
Kramar!!

Emma sa...

Fantastiskt inlägg! Mycket utförligt och roligt/intressant att läsa. Och jag både känner igen mig och håller med om mycket trots att jag själv aldrig har bott i USA -men många av skillnaderna du pekar på finns också mellan Sverige och länder jag har bott i. (Framförallt Spanien och Kanada) Som det där med artig- öppenheten, klasskillnaderna, modet - i större , internationella städer. Jag tror vi svenskar blir väldigt hemmablinda och missar exempelvis riktigt HUR likriktat samhället är. Sen har vi det där med barnen och värnandet om dem som vi är så stolta över -samtidigt övertygade om att det är det enda sättet att ta hand om barn utan att förgöra dem... Det finns något väldigt positivt med omtanken men samtidigt något som blir väldigt dogmatiskt. Det är svårt att föra en vettig diskussion om temat. När man lever i samhällen som ser helt annorlunda ut men trots allt inte tycks vara mer fullt av nervvrak börjar man ifrågasätta..

Jag kan uppleva att när jag bara vill ta upp sånt till diskussion så slutar det med att jag blir utpekad som värsta Anna Ankan, haha. Och än svårare måste det vara för er som bor i just USA-det är ju väldigt tabu i Sverige att alls se ngt positivt i ngt relaterat till USA (förutom kanske film, musik och litteratur...)

Hur som helst: TACK för ett intressant inlägg!

Saltistjejen sa...

Emma,
TACK! Vad glad jag blir!!!! :-)
Vad intressant att du känner igen dig i så mycket trots att de länder du bott i inte är just USA. Jag tror nog att det kan vara så att viss del av skillnaderna man ser som utlandssvensk är mer skillnaden FRÅN Sverige och inte alltid TILL själva landet där man bor, om du förstår vad jag menar. Alltså avsaknaden av det svenska, på gott och ont. men visst är det skillnad på länder man bor i. Jag menar kanske mest att vi ändå bott i hyfsat "lika" länder. USA, Kanada och Spanien är ju inte sååå olika ändå. Som t ex att ha bott i säg Japan eller NyaGuinea eller så där man verkligen har annan kultur.
Sedan är det så att även jag tyckte att svenska barn-föräldramodellen var den enda tänkbara innan vi flyttade hit och fick barn. MEN som jag skrivit tidigare så växer faktiskt de flesta barn i världen upp på andra vis än de svenska och det blir inte psykfall eller kriminella av alla dem. ;-) Konstigt nog... ;-) Jag tycker fortfarande att familjepolitiken här i USA är usel (=obefintlig) men jag har lärt mig uppskatta att alla familjer faktiskt kan välja utifrån sina EGNA förutsättningar och att detta inte alls ifrågasätts på samma sätt som i Sverige. Där endast EN norm är den RÄTTA och alla som inte följer den gör "fel".
Att se saker utifrån andra perspektiv är nyttigt tror jag och skulle gynna så många fler om de fick prova det. Man värderar det man har så mycket mer, men man lär sig också att ifrågasättta vissa "sanningar" som man annars inte ens sett.
Kram!!!!

Carola sa...

Mycket intressant och bra sammanställnng som du har gjort tycker jag. Jag har också bott i USA under flera perioder och då i Washington DC och i Pennsylvania och jag håller med om det mesta som du skriver om. Det är faktiskt lite komiskt det du skriver om hur amerikanare klär sig. Det som jag upplevde och fortfarande upplever här på Bahamas är att det är många kvinnor som klär sig i fula dräkter när de ska klä upp sig. Ofta är det dräkter som man själv kanske skulle hitta i någon gammal utklädningslåda eller så :) Men å andra sidan vill jag säga att jag tycker att det finns ett stort intresse för kändisarnas modetrender. Jag tror att det är den största trenden (som jag har stötit på) att man just kollar in vad kändisarna tar på sig och så försöker man efterlikna det. Kanske är det därför så många kändisar startar klädmärken eller andra produkter som sedan säljer väldigt bra.

Tack för ett bra inlägg.
Carola

Steel City Anna sa...

Intressant läsning :)

Saltistjejen sa...

Carola,
hej och välkommen till min blogg! Jag vet inte ifall du skrivit här tidigare i så fall ber jag om ursäkt att jag inte minns det. Roligt att få en sådan lång kommentar från dig om dina egna erfarenheter! :-)
TACK!



Steel City Anna,
tack vad roligt att du tyckte det!

Susanne sa...

Saltis,

som vanligt uttrycker du dina tankar på ett intressant och välformulerat vis! Jag läser troget även om jag inte kommenterar så ofta. Jag håller med dig om precis allt du skriver faktiskt. Har själv uttryckt dessa åsikter i ett flertal diskussioner på temat Sverige vs USA här hemma. Det svenskar som inte besökt USA verkar ha svårast för att ta in är detta med artigheten. Jag upplever att vi svenskar TROR vi är väldigt artiga och trevliga och särskilt jämfört med New York, som man här tror är en stad befolkad av diverse gangsters och hårdkokta individer ;-) Är kanske en konsekvens av alla polisserier från NY som visas på TV här och förstärker bilden av NY som en osäker plats med ett hårt klimat, vad vet jag? Generellt tycker jag att Sverige är ett fantastiskt land med bra välfärd och stor jämlikhet men jag tycker samtidigt mig märka att vi som nation slår oss lite väl mycket för bröstet och tycker vi är bäst i världen på det mesta och gör allting "rätt" här (vilket är intressant för det är ju den bilden vi har av USA här)!

Vill tillägga att jag är en New York-fantast som besökt staden många gånger och stannat länge men aldrig levt vare sig där eller i övriga delar av landet. Däremot har jag vänner som bor/bott och arbetar på olika platser i USA och som också rest runt mycket där och jag har haft många och långa diskussioner med dem kring dessa alltid lika fascinerande likheter och olikheter!

Så kul att läsa allas kommentarer här också! Har aldrig själv levt som utlandssvensk men får här på din blogg så många intressanta inblickar i livet som svensk runtom i världen! :-)

Kram!

Saltistjejen sa...

Susanne,
TACK för din fina och intressanta kommentar med dina tankar och upplevelser av detta!!! Jag blev väldigt glad!! Kul! och som sagt det är ofta berikande att få ta del av de andra läsarnas kommentarer också när man läser blogginlägg eftersom det ibland uppstår så intressanta diskussioner i kommentarsfältet. :-)
Kramar!!!