måndag, januari 30, 2012

Det här med språklig identitet och tillkortakommanden

Läste nyligen på härliga och enormt kunniga Skrivarcoachen Ann Ljungbergs blogg ett mycket intressant inlägg av Christian Johansson. Han gjorde ett gästinlägg där som handlade om språket. Det var förövrigt Ann som hade den Skrivarkurs jag var med på här förra våren. En toppenkurs verkligen!

Som sagt, otroligt intressant inlägg tycker jag. Särskilt som han själv bott länge utanför Sverige och beskrev detta med hur man som utlandssvensk faktiskt måste jobba lite på detta att behålla sin svenska. Sitt modersmål. Ja, detta gäller såklart alla nationaliteter och deras respektive språk när man lämnar sitt land och därmed inte hör eller talar sitt språk 100% varje dag. Man pratar kanske knappt sitt språk dagligen utan använder endast det språk som talas i landet där man bor. Eller så pratar man sitt eget språk delvis, men kommunicerar på landets språk till största delen. I vissa fall kanske man pratar flera andra språk men knappt sitt "eget". Allt beroende på ens personliga situation.

Eftersom både M och jag är svenskar så är det självklart att vi pratar svenska hemma. Med varandra. Och med Lill-Skruttan. Dock är det många av våra vänner här som kommer från olika länder. Alltså där ett och samma par har olika modersmål och därmed talar engelska med varandra. Det blir självklart annorlunda för dem. Och de par vi känner som har barn, men där man pratar engelska även i hemmet och familjen, där är det ofta så att barnet eller barnen inte behärskar mammans eller pappans språk så väl. I många fall pratar barnet den ena förälderns språk bättre än den andras. Och ofta ofta har vi märkt att det är mammans språk. Jag vet inte varför men det verkar så att bland de vänner vi har är det oftare mamman som använder sitt modersmål när hon talar till barnet, och därmed lär sig barnet det språket bättre än pappans.

Vi pratar som sagt svenska här hemma. Med varandra och med Lill-Skruttan. Men hon pratar engelska hela dagarna på dagis. Så för henne är engelskan helt klart Språk Nummer 1. Det är hennes vardagsspråk. Språket hon har tillsammans med sina vänner. Lekspråket. När jag hör henne prata för sig själv då hon leker ensam är det i stort sett alltid engelska hon pratar. Och vi får numera ofta ofta ofta säga till henne att vi vill att hon ska prata svenska med oss. Hon gör det oftast då vi påpekar eller rättar henne. Men inte alltid. Och redan har hon börjat säga (ibland) att hon inte vill prata svenska utan engelska. Jag var beredd på det, men tycker det kom väldigt tidigt...? Den senaste tiden har hon dock ofta bett att vi ska läsa de amerikanska böckerna för henne men på svenska! Lite lustigt. Men det gör vi. På samma vis får vi lite sporadiskt försöka översätta hennes svenska böcker då hennes amerikanska vänner är på besök och vill att vi ska läsa för dem. Numera är jag rätt bra på att spontanöversätta "mamma Mu", "Pettson & Findus" samt "Pippi" och "Barbapapa" till engelska.

När det kommer till mig själv och hur jag pratar och skriver, så inser jag (även om det inte är något jag tänker på dagligen) att min svenska försämrats en hel del under våra år här. Inte så att jag bryter eller på något vis låter utländsk när jag talar. Men visst urholkas språket ändå. Det gör det. Ofta är det engelska ord och uttryck som hoppar in i huvudet före den svenska motsvarigheten. Det händer titt som tätt. Eller ofta. Dagligen. Man tappar ibland helt bort det svenska ordet medan det engelska hänger och dallrar på tungspetsen, färdigt att hoppa ut som en nykläckt kyckling. Likaså tycker jag att jag ibland, precis som Christian Johansson beskriver i sitt gästinlägg på Anns blogg, kan bli lite osäker på prepositionerna. Detta gäller tyvärr både svenska och engelskan. Svenskans sitter dock klart stabilare men ändå, det händer att jag får fundera både en och två gånger. På valet av de svenska prepositionerna. Det behövde jag i stort sett aldrig göra innan vi flyttade hit. Sedan ska erkännas att jag även fortfarande använder en del norrländska när jag pratar. Jag säger till exempel att jag ska "gå affär'n". Haha! Kvar sedan min tid i Umeå. Jag vet att detta är dialektalt och inte ett språkligt fel som kommit för att jag lämnat Sverige, men för en icke-norrlänning kan det säkert låta lite konstigt. Framförallt är det nog ändå känslan av att man inte riktigt följer med sitt språks naturliga utveckling som gör att jag ibland märker att min svenska inte riktigt håller måttet. Ni vet, nya ord eller uttryck som dyker upp från år till år, men som jag inte riktigt har koll på. Man kan stöta på dem i svenska tidningar eller böcker eller om man lyssnar på svensk radio eller TV.

Hur känner ni andra som bott eller bor utomlands? Tycker ni att ert modersmål förändrats? Försämrats? Eller håller känns det som när ni fortfarande bodde i Sverige? Hur gör ni för att försöka bibehålla språket? Och hur gör ni med era barn? Anstränger ni er för att de ska prata just ert modersmål? Och hur har ni gjort med läsning? Läser era barn böcker på svenska (eller vilket språk ni nu har som första språk)? Och hur är det med skrift? Kan de skriva på ert modersmål?

Detta att leva med nya språk - innebär det att man vinner de nya språken eller att man förlorar sitt gamla?

Det vore väldigt roligt att få höra era synpunkter, råd och tips. Eller bara tankar och funderingar kring detta. Både med språk i allmänhet, samt hur ni ser på era barns språkutveckling. Tvåspråkighet? Trespråkighet? Flerspråkighet? Eller hur ni upplevt att känna och tänka på ett språk men kanske ha ert vardagsliv och även er kärleksrelation på ett helt annat språk. Och hur ni tänker kring detta med språklig identitet? För själv är ju svenskan en del av min personlighet. Min historia. Min kultur. Även om jag känner mig hyfsat bra på engelska nu så kommer det svenska språket alltid alltid alltid att vara det exakta språket för mig. Det språk där jag hittar rätt bland alla nyanser. Det där jag kan förklara glasklart och hitta det exakt rätta uttrycket för det specifika tillfället eller den speciella känslan. Svenskan är dessutom det språk där mitt hjärta finns. Eller säger man kanske att svenskan är det språk jag har i mitt Hjärta? Mitt Hjärtespråk.


*) Bilderna i inlägget (förutom det på mig och Lill-Skruttan)
http://www.kanarieliv.se/
http://blogs.babble.com/babys-first-year-blog
http://www.stpaulrealestateblog.com
http://www.globalclickz.com

31 kommentarer:

Freedomtravel sa...

Jag tycker att det är väldigt intressant mes språk och har några reflektioner, även om jag inte bor utomlands. Jag läste en kurs om tvåspråkighet på Uppsala Universitet för en massa år sen och förstod då att det viktiga för att barn är att tillfällena å de pratar de olika språken är åtskilda på något sätt (olika människor/olika platser) samt att det känns motiverad, dvs nödvändigt.

I mitt jobb idag träffar jag många människor med utvecklingsstörning/intellektuell funktiosnedsättning och har insett att detta inte är något hinder för att bli tvåspråkig i barndomen. Barn har en fantastisk språkinlärning!

Som vuxen är det ju en helt annan sak... Jag är ganska van att prata engelska, men jag har inte alls samma dimension på det språket som på svenska... Dvs jag missar vissa dimensioner av mig själv om jag inte får uttrycka mig på mitt eget språk...

Jag tror att det är viktigt att inte glömma sitt eget språk och fortsätta uttrycka sig på det! (Mitt riktiga barndomsspråk är dock skånska, och den använder jag inte ofta idag...)

Saltistjejen sa...

Freedomtravel,
vad ROLIGT att du också tycker det är intressant med språk! det här med barns tvåspråkighet har jag förstått är lite olika tankar kring. Vissa av de vi mött här tycker att man ska skilja på språken beroende av platsen. Alltså t ex att vi endast ska prata svenska med dottern hemma men inte annars. Medan andra tycker att vi alltid ska tala svenska med henne oavsett var vi är. Nu har vi (helt omedvetet faktiskt, alltså ingen tanke bakom) gjort så att vi pratar svenska med henne då vi är ensamma med henne. Dvs vi kan vara ute på en lekpark med andra familjer, men inga som just då är "tillsammans med oss", så vi är liksom ensamma med henne där om du förstår. Även om det är andra personer runtomkring. Sedan pratar vi engelska med henne då vi är tillsammans med icke-svensktalande familjer, barn, lärare eller så. Oavsett om vi är ute eller hemma. Alltså växlar vi en del mellan språken. Det är nog det sätt vi själva tycker det är enklast också. För får vår del känns det konstigt att prata svenska med henne då andra icke-svensktalande är närvarande. Och på samma vis känns det helt ok att prata svenska med henne ock konstigt att använda engelska) då vi är "ensamma" även om detta är i en miljö där andra personer finns omkring oss (lekpark, buss, promenad på stan etc).Vi försöker även hålla igång hennes språk med svenska böcker och filmer.
Själv försöker jag läsa svenska tidningar och böcker regelbundet. Och så se en del svenska filmer o TV samt lyssna på svensk radio.
Kul att du nämner skånskan som ett eget språk! Min man är ju Skåning. :-)
Tack för att du ville dela med dig av dina tankar kring detta!

KARLAVAGNEN sa...

Jag har bott utomlands mer än halva mitt liv och jobbar på olika språk. Jobbar och har jobbat i en miljö där det dagligen kan talas upp till femton olika språk även om vi officiellt bara jobbar på 2. Jag talar sex olika språk flytande (nja, inte franskan då kanske) och snart 7 med italienskan (ska gå kurs i vår). Visst har jag tappat svenskan, speciellt jobbigt var det innan vi hade internet (det var inte sååå länge sedan) när man inte hade samma koll på nya ord och uttryck på ens modersmål. Jag håller igång svenskan, genom att prata med de få svenskarna på jobbet, blogga, läsa samt titta på svensk TV. Jag har märkt min svenska har blivit bättre igen efter att jag skaffat SVT World, anstränger mig att läsa på svenska och är noggrannare att prata svenska med svenska kollegor.

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
tack!!! O jag är otroligt imponerad av att du kan så många språk! Wow! :-) Önskar jag kunnat ett ytterligare förutom engelskan, men det kan jag tyvärr inte.
Jag förstår att det verkligen är skillnad sedan internet kom för alla som bor och lever utanför sina gamla" hemländer". Att se svensk TV och lyssna på svensk radio ger ju otroligt mycket för det vardagliga språket.
Kram!!

Annika sa...

Oj, ja, detta är ett stort ämne och jag som nu bott borta i 19 år borde ha ett och annat att säga om det hela.
Jag har ett barn som jag uppfostrat totalt tvåspråkigt. Ett barn som behärskar sin svenska SÅ storartat (om jag får säga det själv). Det är en av mina stösta stoltheter i livet att jag lyckats göra henne tvåspråkig helt på egen hand. Vårt hemskpråk, alla tre, är ju annars engelska.

Jag slåss varje dag med näbbar och klor för att inte hamna i ett svenskt-amerikansk träsk där jag börjar blanda språken.
VILL inte hamna där. VILL inte börja leta efter ord som jag ersätter med engelska. VILL INTE.
Jag slåss mot detta på ett medvetet plan. Jag vill inte "åka dit" i skriften heller. Det vanligaste felet jag ser bland mina svenska vänner här är då de börjar skriva veckodag och månad med stor begynnelsebokstav, det är bara ett exempel utav många.
Jag är noggrann med mitt talspråk, och försöker vara noggrann i skrift också.
Jag vill hålla kvar min svenska för allt vad jag är värd.
När jag är hemma får jag ofta höra hur det inte alls hörs att jag bor i USA. Jag jämförs med Hollywooodfruar och andra svenskar som flyttat hit. Och gentemot dem är min svenska fasiken slipad. Det vet jag själv.
Sedan kan man ofta sitta och rådbråka JUST prepositioner. Hmmmm...heter det I skolan? PÅ skolan. Ja, du vet själv...Ska man gå ut FÖR lunch, eller ut PÅ lunch...
Brukar tala högt för mig själv ibland då jag undrar över ord. Ibland får jag googla, eller prata med min moster som är en riktigt språkpolis.

Min svenska är bättre än min engelska, tycker jag nog. Den är djupare, och det är mitt språk. Jag tänker fortfarande på svenska efter alla mina år i USA.
Min engelska är flytande, men du vet säkert vad jag menar.
Svenskan ligger virad runt min själ, det gör inte engelskan.

Vad gäller Karolina kan jag bara säga det jag alltid har sagt då denna fråga varit uppe:
VAR konsekvent! PRATA svenska även om Ella går över till engelska!
LÄS svenska böcker, se svenska filmer, börja prenumerera på Kamrat Posten och Bamse då hon blir lite äldre!
ÅK hem så ofta du kan. I Sverige och svensksfinland har Karolina fått sina VERKLIGA språkinjektioner genom åren!

OCH gissa om hon är stolt över sitt svenska ursprung!
Det är rörande för mig att höra och se henne tala så varmt om Sverige på skolan, eller med sina kompisar.DET är en stolthet som är djup och äkta- Även detta att hon verkligen BEHÄRSKAR svenskan. STOLTHET från hennes sida.

Ibland får jag numera hejda henne om hon pratar svenska med mig om hennes kpmpisar är med. DÅ är det jag som går över till engelska så att de inte känner sig utanför :-)

För mig var det så naturligt redan från början att prata svenska med K. Allt annat hade varit OMÖJLIGT. Jag har faktiskt svenska bekanta som INTE gjort det, utan de har talat engelska med sina barn. Fråga mig inte varför, för det vet jag egentligen inte. De tror att se ska lära barnen SEN! men sanningen är den att SEN kommer aldrig. nej, ska ett barn bli sant tvåspråkigt ska det läras in direkt. Från födseln! PÅ ett naturligt sätt.

ja, jag kan skriva ett eget blogginlägg om detta (och det har jag gjort också, ett par gånger eller fler):
Men det tål alltid att lyftas fram!
ALLTID.
ALLTID:
ALLTID!!!!


KRAMAR i massor!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
Tack tack tack! För din långa och ingående kommentar! Jag tänker ofta på dig och din dotter K när jag funderar över detta med tvåspråkheten hos min egen dotter. De stora språkliga skillnaderna mellan din och min familj är ju 1) du är gift med en amerikan och därmed måste du självklart ha varit mycket mer aktiv och medveten i ditt besökt att prata svenska med K! Och så 2) du har haft möjligheten att åka hem till Sverige (och svensk-Finland) otroligt mer frekvent samt under långa tidsperioder jämfört med mig/oss vilket såklart stärkt K's svenska rötter och språk mycket. Den lyxen tror jag tyvärr inte att vi kommer att kunna ha här. Blir det hemresa så blir det kanske 1 eller högst 2 ggr om året och då under 1-2 veckors tid varje gång. Inte mycket att bygga sin svenska på.Så jag tror att vi för vår del måste ge E svenskan HÄR. Att vara konsekvent och alltid prata svenska med henne hemma är något vi verkligen försöker. Jag tänker på det på ett mer medvetet plan nu också än i början. Och jag hoppas att hon kommer att kunna känna sig motiverad till att porata svensak också, även om hon inte har så mycket "nytta" av det här. På det viset som någon som t ex pratar spanska som andra språk.
Kram igen och tack för att du finns där och stöttar!!!

Annika sa...

Jag har ju hört Ella prata svenska, nu var det rätt länge sen (som sagt, när kommer ni hit?), men jag slogs över hur duktig hon VAR!! Jag var jätteimpad!
Du gör alla rätt, Saltis. Fortsätt precis som du/ni gör idag!
När K var liten lekte hon alltid med dockor, babydockor, på svenska, men med Barbies på engelska. DET tyckte jag var intressant.
Så var fortsatt konsekvent, läs, se film och prata svenska så vet jag att det blir till det allra bästa!!!
kram igen!
PS, stengillar sådana här inlägg. Det kan aldrig bli för många av dem :-)

Saltistjejen sa...

Annika,
tack igen! Och ja hon pratar bra svenska. Lite lustigt uttal har hon på vissa saker, men det har hon även på engelskan. Om det är dåligt eller om det går över med tiden har jag ingen aning om. Än så länge får det vara. Vi rättar henne ibland, men i ärlighetens namn tror jag verkligen inte att hon hör det själv.
Intressant att K lekte på båda språken!!!!!! Verkligen superintressant! E leker endast på engelska, men det är i och för sig inte så konstigt eftersom hon är på dagis varje dag och där leker på just engelska. Likaså har hon ju i stort sett endast engelsktalande kompisar så lek är nog för henne helt förknippat med engelska. Ja, förutom när hon leker med mig och M då. Men det upplever hon nog som något "annorlunda" skulle jag tro.
Tack igen och Kramar!!
Ps vi vill gärna komma tillbaka snart, men du vet ju hur det ser ut för oss framöver. Tyvärr inga pengar till resor direkt om jag inte får ett jobb...

Petra H sa...

Jätteintressant inlägg i ett ämne som du vet är väldigt aktuellt för oss och som jag alltid tyckt är intressant! Vi har ju tre språk hemma (sv, sp och en) och V kommer att ha franska på dagis. Puh! Det SKA funka, det säger de som vet men nog känner jag att det är minst 1-2 språk för mycket egentligen. Men samtidigt är det relativt vanligt i detta två-(egentligen trespråkiga)språkiga land Belgien och speciellt i internationella Bryssel. O och jag är konsekventa och pratar våra respektive språk med V, något annat skulle kännas JÄTTEKONSTIGT!! Jag förstår ju när O pratar spanska med honom men han förstår inte när jag pratar svenska (han har dock lärt sig vissa ord som "titta" och "lilla" så nu kan han säga "Titta lilla Viggo", ha ha) så ibland säger jag vad jag sagt till V på engelska till O.
Borde skriva ett eget inlägg om flerspråkighet även om jag inte har så mycket erfarenhet än så länge... V har ju inte börjat prata än :D
Stor kram

Annika sa...

Intressant fråga. Själv kan jag tycka att det finns ju i vilket fall som helst inga "rena" språk. Jag kan svettas för att bevara min svenska men det är naturligtvis den svenska som pratades på 90-talet i Sverige, och inte den svenska som talas idag. Och nya lånord från engelskan och andra språk tar ju svenskan in dagligen...

Så är det då så förskräckligt om språket färgas lite av att man inte bott på ett och samma ställe hela sitt vuxna liv? Och är det så förskräckligt om man pratar engelska med en liten brytning.

Det viktigaste för mig är nog att kunna uttrycka hela känsloregistret och hela den professionella identiteten väl och precist som du säger. Då jag lever i ett förhållande med en amerikan och hela min utbildning varit på engelska kommer den delen lättare på engelska.

Å andra sidan har jag nog mina närmaste väninnor i det svenska språket och det gör ju att man tränar på att prata om relationer och känslor på svenska också.

Sen får jag hålla med någon annan som skrev och säga att tillgången till internet - att skriva på bloggar och forum och skypa osv. - gör ju att man får använda språket dagligen på ett HELT annat sätt än när jag först kom hit och det kunde gå två veckor mellan gångerna.

Annika sa...

PS. lustigt det där hur vi som svenskar ser det som uteslutande negativt om någon talar svenska med ens den minsta lilla brytning även om dom kan uttrycka sig väl och precist medan amerikanerna ofta är positiva till en brytning eller variation (naturligtvis lite beroende på vart den kommer ifrån, men ändå...definitivt mycket högre i tak för variationer - brittiska, australiensiska, kanadensiska, svenska, tyska, holländska osv. brytningar ses ofta som något positivt).

Lotta sa...

Jättebra att ni pratar svenska hemma! Det är guld värt om Ella har båda språken.

Jag har en tendens att mixa vissa engelska ord in i mitt vokabulär - men det gjorde jag redan innan vi bodde här. Det är något jag slängt mig med och inget jag tycker är vidare bra. Precis som Annika gör jag numera en kraftansträngning att INTE göra så, det känns viktigt att vårda sitt modersmål och inte låta som en "Dolph".

Kram!!

Saltistjejen sa...

Petra,
tack! och ja V kommer verkligen att få fördelen att lära sig flera språk! Det kan jag avundas barn som växer upp i flerspråkiga länder och hem. Vad bra att både du och O pratar era respektive språk med V också. Då får han verkligen era språk gratis från början!
Kram!!


Annika,
jag håller helt med dig. Att behärska ett språk handlar inte om perfekt uttal eller ens om att svänga sig med de senaste uttrycken eller orden, utan att obehindrat kunna förklara just exakt det man vill. Att ha kontroll över olika nivåer i ett språk så att man kan få fram och även förstå olika nyanser. Intressant att du känner att du tycker engelskan för dig är ditt närmsta språk vad gäller känslor och även professionellt. Jag förstår det med tanke på din bakgrund och att du lever med en amerikan. Själv kan jag också tycka att vissa delar av mitt f.d arbete är lättare att diskutera på just engelska p g a att jag har använt just det språket till största delen under mina yrkesverksamma år.
Tack för att du ville dela med dig av dina erfarenheter!
Kram!!


Lotta,
ja det är ju det naturliga för oss att prata svenska hemma såklart. Jag skulle ha svårt att prata engelska med maken när det bara är vi. Och att prata sitt eget modersmål med sitt barn är också något som känns naturligt. det skulle kännas konstigt att prata engelska med E om vi vore ensamma. Jag hoppas ju självklart att hon får med sig båda språken just på grund av att vi talar svenska hemma.
Tyvärr slarva jag också från och till med just svengelska uttryck. Numera försöker jag tänka aktivt på att inte göra det, men det händer fortfarande...
Kramar!

Trillingnöten sa...

Set här är enormt intressant! Jag älskar sånt här :) Själv pratar jag ju mycket engelska fortfarande hemma och jag märker på jobbet att jag ofta har lättare att uttrycka mig med ett engelskt ord emellanåt. Det bara ploppar upp! Samtidigt är det ibland svårt att prata engelska efter en hel dag på jobbet med bara svenska...
N har hamnat lite efter i båda språken märker vi, men det jämnar nog ut sig i längden. Hon pratar bättre svenska, men går ju några timmar på svensk förskola, hennes engelska ökar hela tiden ändå. Nu när en flytt är nära fokuserar vi mer på engelska. Jag tror att det finns plus och minus med flera språk. Ett plus är ju att kunna kommunicera och känna sig hemma i flera språk och länder. Att kunna prata med alla släktingar och inte bara ena sidan. Minus är ju att språken inte blir jämnstarka. Beroende på hur och när man använder dem, blir de starka inom olika områden om du förstår vad jag menar? Lär man sig två språk från födseln är det lättare. Blir man senare tvåspråkig är det så att det blir lite dubbeltjobb. Samtidigt som man bygger grunden med vardagsnära ord, jobbar man samtidigt med att öka ordförrådet med ämnesspecifika ord. Samtidigt som modersmålet kanske inte får den uppmärksamhet det behöver. Det stannar ofta av lite och ämnesspecifika ord i modersmålet förloras (eftersom man kanske inte lär sig om dessa i skolan)...

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
å vad roligt att du vill dela med dig av dina erfarenheter vad gäller tvåspråkighet också! Både din egen och din dotters. Jag tror som du att om man får med sig fler än ett språk som barn så underlättar det mycket. Om det handlar om olika kulturer i familjen så är det ju nästan en "nödvändighet" för att man ska få djupare rötter till de olika länderna/kulturerna och att man ska kunna utveckla relationer till släkt på båda ställen (om släkten pratar olika språk på de olika föräldrarnas resp sidor). Sedan är det som du beskriver naturligt att det blir en viss obalans och jag tror att det språk som talas i landet där man växer upp alltid blir det starkaste. Eftersom detta språk används dagligen i de vardagliga konversationerna i skolan. Som du säger så utvecklas ju mer ämnesspecifika ord mer i den miljö där just dessa ord används.
Roligt att ni förbereder en flytt snart!! Blir det under detta året då alltså? :-)
Kramar!!

ExPIAtriate wife sa...

Oh vilket intressant inlagg! Jag ar en sann spraknord, jag har studerat massa knepiga sprak men talar endast tre flytande och nagra andra halvbra. Bade jag och maken ar svenskar sa sjalvklart har svenskan en stor plats i vart hem. Vi uppmuntrar barnen att prata svenska aven om jag ser att Elias tappat mycket och Joli ar mycket battre pa engelska an svenska. De laser aven franska och arabiska i skolan och i Singapore laste Elias aven mandarin. Eftersom vi har Teresa hemma sa blir det mycket engelska hemma ocksa. Marker att efter somrarna i Sverige sa blir barnen mycket battre pa svenska och vi forsoker ocksa med filmer for att barnen ska hora svenska fran andra an oss sjalva. Elias haller precis pa att lara sig engelska grammatik och jag vill inte forvirra honom for mycket med svenskan men grunden finns dar anda.
Pa jobbet sa ar engelska arbetssprak men annars finns det alla mojliga sprak och det ar fascinerande! Jag tycker att det ar en sadan tillgang med manga sprak, det oppnar sa manga dorrar! Marker att nar barnen leker med varandra sa pratar de alltid engelska, aven hemma i Sverige. Elias kan ex prata med mig pa svenska och sedan vanda sig till Joli pa engelska! Det ar lite roligt!
Ibland kanner jag att jag tappar svenska nyanser och uttryck men det hjalper att lasa mycket svenska bocker, blir lite radd ibland da jag inte hittar ord eller t.o.m stavning av vissa ord!
Kram!

Taina sa...

Här kämpas det med Liisa dagligen. Vi får också säga till att hon ska prata svenska och inte engelska. Hon har dock börjat läsa enkla böcker på svenska vilket är bra. Hon är ju trots allt bara 8. Men visst flyter engelskan bättre för henne. Det är som du beskriver att det är ju barnens vardagsspråk.

I Sverige började jag prata finska med henne, men det tappade jag bort när vi flyttade hit. Det blev FÖR rörigt helt enkelt.

Tycker det är viktigt att vi ska vårda vårt modersmål. Eftersom jag sällan pratar finska så har ju det språket urholkats rejält, men min faster tycker jag är förvånansvärt bra på det än.

Intressant inlägg!!!

Kram på dig!

Sahra sa...

Väldigt intressant inlägg. Jag har nog alltid blandat in lite engelska ord och meningar i mitt språk. Det beror väl på stor del att jag jobbade så länge i it-branschen där all litteratur var på engelska och all kontakt med leverantörer och serviceavd alltid skedde på engelska. Sedan jobbade jag på arlanda ett tag och där växlades det också friskt mellan språken. Jag är dock inte särskilt orolig att tappa språket es jag ändå bor i Sverige, men det är klart att jag kommer att bli mer medveten om att bibehålla svenskan om jag flyttar utomlands. Mannen jobbar på ett am. bolag och har många kollegor från hela världen. Engelska är det naturliga gemensamma språket. Så han växlar också friskt. Vi pratar en hel del engelska hemma för att barnen ska känna sig bekväma och att språket ska komma naturligt. Inte översätta i huvudet innan man uttalar meningen. Äldsta sonen har dessutom sökt in till en engelskspråkig klass så hans engelska är helt klart över medel. Vi tycker det är jätteviktigt. Jag ångrar att jag inte la ned mer energi på att lära mig ett språk till. Jag hankar mig fram på italienska men skulle absolut kunna anstränga mig att lära mig det bättre. Språk är jätteviktigt. Särskilt engelska. Men för den sakens skull vill jag aldrig någonsin att varken jag eller mina barn ska tappa sitt språk.
Jag tror att som utl.svensk är det jätteviktigt att fortsätta läsa svenska böcker och tidningar för att bibehålla och uppdatera sin svenska.

Min pappa har barn med kvinnor från bla Cuba och Thailand. Det jag märkte på min lillebror från Cuba var att han var väldigt sen med språket. Både sv och spanska. Det växlades hej vilt hemma. Däremot talar han ju felfritt båda språken idag när han är 14. Lillebror från Thailand är än så länge bara 2 år, så där har språket knappt kommit ännu. Men där växlas det också hej vilt mellan tre språk.

Lång kommentar. Från de övriga också. Ett hett ämne tydligen.

Saltistjejen sa...

ExPIAtriate wife,
tack vad kul att du tycker det! Kul att du är så intresserad av språk och vad roligt att dina barn har så många språk på gång! Jag tycker att det är en enorm tillgång att just kunna språk! Fantastiskt.
Håller med om att svenskan för Lill-Skruttan blir bättre efter att vi varit i Sverige ett tag. I somras var jag ju där med henne en hel månad vilket var bra. Men ändå återgick hon till engelskan väldigt fort (lite för fort...) när vi kom tillbaka hit. Intressant att även dina barn pratar engelska med varandra även om de pratar svenska med dig eller dinman. Jag har vänner där båda föräldrarna är spansktalande och de har berättat samma sak. Att deras söner ofta pratade engelska med varandra även om de alltid talade spanska med föräldrarna (för att föräldrarna sa att de måste tala spanska hemma med dem).
Kram och tack för din långa och insiktsfulla kommentar!


Taina,
ja jag förstår det. Liisa är ju dessutom extremt verbal!! :-) Kul att hon börjat läsa svenska också. Tror att det är "nästa steg" på något vis. Att se språket i skrift. Jag förstår att finskan kom bort lite när ni flyttade hit. Kanske kan du börja lite smått igen snart? Att prata med henne på finska menar jag. Även för din egen skull. Att du får levandegöra finskan igen i din vardag. OCH att Liisa får det språket också. Inte på samma plan som engelskan och svenskan, men det underlättar ju när hon ska åka till Finland och umgås med släkt där.
:-) Tack för att du ville dela med dig!
Kraaamis!!!!!


Sahra,
tack!! ja det är lätt att det blir svengelska även för svenskar som bor i Sverige. Jag gjorde det också en del redan innan jag flyttade hit. Tror att det berodde på att även jag jobbade i en väldigt internationell miljö och pratade engelska större delen av dagarna. Men nu förökser jag verkligen att tänka på att prata så "ren" svenska som möjligt. Särskilt när det gäller dottern. Så att hon ska få så mycket svenska som möjligt. Men visst glömmer man sig ibland eller slarvar.
Intressant med dina halvsyskon! Jag tror verkligen att det är vanligt att barn som är tvåspråkiga börjar tala lite senare. De har ju 2 språk att bearbeta i huvudet... :-) Vår lilla tjej var faktiskt tidig med talet även fast hon hade två språk att lära sig. Men jag hade varit inställd på att hon kanske skulle bli senare på grund av detta.
Jättetack för din långa kommentar! Roligt att höra hur andra ser på detta och vilka erfarenheter ni har.
Kram!

Katarina sa...

Jag gör nu mitt tredje och sista försök. Mina inlägg verkar inte komma till dig, eller?

Jag tycker, än en gång, hm. att det här var och är ett intressant ämne. Jag kan tyvärr inte referera till förändra rollen rollen och fler språkighet.

Vi pratar engelska hemmavid och jag kommer på mig själv att prata engelska med mina föräldrar då jag är hemmavid i Sverige. Trist!

L. har en mångfald av språkmiljöer och kulturer med sig från alla förflyttningar i världen, vilket givit honom och hans bröder fler språk än det som talades hemma. Syskon som föds på olika platser i världen har olika språkkunskaper, det är rätt fascinerande i en och samma familj!

När de sedan haft en nanny och helper i familjerna har de lärt sig deras språk, dvs. indonesiska (bahasa). Dock är tanke- och skriftspråken engelskan för L. och hans äldsta bror och andra språket bahasa men också tagalog och lite japanska. Under deras uppväxts tid var det olika språk de studerade i skolan och de blev olika duktiga i skolan beroende på om det fanns en internationell skola att gå i eller inte.

Idag är L´s bröder partners som är född med olika språk och de försöker också hålla vid att resp. partner pratar sitt egna språk med barnen, just för att försöka upprätthålla olika språk i familjen, vilket jag sett inte är så enkelt alla gånger. De far lätt över till det engelska språket.

TAck för tipset om The Scientist In The Crib , jag köpte i somras två exemplar. Jag har läst boken två gånger för dne är mycket tänkvärd och intressant, speciellt om man har barn. Min amerik/tyska vänninan i Hong Kong som är lärare vid en am. skola där, läste den med stor behållning. Hon berättade om kinesiska barn, som uppfostras av sina nannys, då föräldrarna kanske tjänstgör i Kina. Barnen går i amerikansk skola och pratar lika bra sitt modersmål som tagalog, då nannyn många gånger är filippinska, då blir det lätt, taglish.

Saltistjejen sa...

Katarina,
oj så du har haft problem med kommentarerna alltså. Jädrans Blogger! Det strular verkligen ibland! Så irriterande!! NU lyckades det iallafall och det är jag glad för! :-)
Otroligt intressant att höra om L och hans syskon. Egentligen är det ju självklart att barn som föds och växer upp i olika länder (under olika delar av sin barndom) får olika språk med sig. Alltså att vissa språk är starkare hos vissa syskon medan andra har andra språk. Men det är ändå sådant man inte tänker så mycket på om man inte upplevt det själv och därför tycker jag det var intressant att höra. Det visar ju också att barn förankrar sin språkliga identitet mycket i det språk som talas i det land de växer upp. Såklart.
Vad roligt att du läst "The Scientist in the crib"! Den ÄR verkligen toroligt intressant. Tycker att barns utveckling är fascinerande och en del av den är ju just språkutvecklingen. Minns att det stod där att barn redan vid 6 måanders ålder förlorar sin första förmåga att helt och fullt ta upp ett språk vad gäller alla ljudnyanser etc. Men sedan kan de ju ändå lära sig att tala och använda språk mer eller mindre felfritt under hela sin uppväxt ändå. Som sagt otroligt!
Stor Kram och stort TACK för att du delade med dig av dina och L's erfarenheter!!!

Steel City Anna sa...

Intressant inlagg! Spannande att se hur din dotter utvecklas i fortsattningen nar det galler svenskan.

Saltistjejen sa...

Steel City Anna,
ja det är verkligen spännande med språkutveckling tycker jag. Och kul att få följa på nära håll.
Vad roligt att du tyckte inlägget var intressant! :-)
Kram!

Gnuttan sa...

Ja, detta med språk kan man ju skriva massor om. Hur mitt språk har påverkats av åren utomlands är ju ganska uppenbar för dem som läser min blogg.. ;) Jag pratar ju bara svenska med ett barn och det har helt klart inte varit nog för att hålla det igång 100 %, ju större han blir ju lättare känns dock språkskiftet när man kommer till Sverige på besök.
Sedan senaste flytten, då det har blivit lättare att se svensk TV, komma på nätet och jag har haft lite mer tid till bokläsande har det dessutom varit lättare att hålla igång svenskan. Samtidigt känns det otroligt sorgligt när man märker hur ens svenska plötsligt saknar nyanser osv, speciellt när man egentligen gärna vill leva av skrivandet på det ena eller andra sättet - plötsligt kan man ju bara flera, mer eller mindre haltande språk, tyvärr. Jag borde helt enkelt läsa långt mer och lyssna massor mer på svenska, för det är ju ändå det språket jag har störst chans för att kunna behärska bäst, men det är ju samtidigt ett annat språk jag vill lära mig bättre och ett tillhörande samhälle och det är ju en kombination som kan vara svår att få till – dygnet har ju inte fler timmar bara för att man bor utomlands.
Då de språk jag "lever med" ligger så nära varandra känns det dessutom som det är än lättare att blanda ihop det hela. Många ord kan ju sägas, med mindre ändringar, på båda språken men de betyder bara inte det samma sak alternativt så är det ren nonsens på ett av språken, men på vilket?!
Vad angår barn och flerspråkighet så tror jag mycket på det att vara konsekvent. Jag har alltid pratat 100 % svenska med sonen. Senaste halvåret har det dock blivit lite "slappt" på den fronten ibland, när vi är ute bland andra, pga nya klasskompisar osv. När man kommer upp i 8 års ålder kan det ju vara lite känsligt om man sticker ut och har en mamma som pratar konstigt. Sonen väljer dock ofta själv att prata svenska med mig i liknande situationer och då är jag inte sen med att haka på.
3-språkigheten är det dock lite si och så med nu sedan vår flytt - det 3:e språket har vi helt enkelt inte riktigt någon som kan hjälpa honom med. Sedan har helt klart språket som råder här blivit klart dominerande hos honom nu. Det är det han har bäst ordförråd i och det som liksom är "coolast"; kompisarna pratar det och TV-programmen "som gäller" kommer härifrån alternativt är dubbade till språket här (det samma kan jag föreställa mig gäller för dem där ett ”litet” språk ska konkurrera med engelska). Jag fortsätter dock med att prata svenska med honom och läsa svenska böcker. Sedan försöker jag ju även introducera svenskt även med filmer osv. Sedan hade så klart fler och längre Sverigeresor och svensktalande, jämnåriga vänner gjort susen, men, men...

Kram!

Anonym sa...

Intressant inlägg! Vi är en helsvensk familj som bor i tysktalande delen av Schweiz sedan 8ar tillbaka. Barnen var 4 resp 1 ar när vi kom hit, den yngste är född här. Vi pratar bara svenska hemma, barnen pratar bara tyska i skolan och med kompisar, jag pratar mest tyska utanför hemmet men även en hel del engelska, min man pratar enbart engelska i jobbet(han är helsvensk men engelskan är, efter flera ars engelska studier pa univ.niva, engelska som arbetssprak och totalt ca 13ar utomlands hans starkaste sprak). Med stolthet kan jag säga att vara tre barn (5,9 och 12ar)pratar svenska helt utan brytning och med ett ordförrad som om de skulle bo i Sverige. De saknar saklart slanguttryck; min mamma brukar säga att de pratar sa fint och vardat-hon skulle bara veta hur de later pa tyska ;-D. Vi har alltid läst mycket för dem pa svenska(högläsning)och de tva äldre har själva läst tex Harry Potter utan problem pa svenska. Vi ser ocksa mycket svenska filmer. Deras tyska är minst lika bra; de har höga betyg i tyska, pratar bade schweizertyska och högtyska klockrent. Deras enda brister i svenskan är stavning, det är svart med "sch"-ljuden; att "kärra" stavas med K tex. Men det är sa häftigt att de lär sig sprak sa lätt. Jag tror att barn som berikas med flera sprak när de är sma har ett väldigt öppet sprakfönster. Vara pojkar har väldigt lätt för bade engelska och franska i skolan. Detta blev lite skrytinlägg-men jag är stolt över dem. De är inte lika stolta över deras föräldrars tyska. Hihi. jag pratar obehindrat-men helt klart later jag som en invandrare. När mina vänner i sverige nagongang härmar en invandrare som pratar svenska brukar jag tysta dem med att sa later min tyska, och det kommer den nog alltid göra.
Det där att norrländskan slar igenom är väl toppen! Vi är ocksa fran Umea, bade min man och jag, och vi värnar gärna om dialekt ;-D. Självklart gar man pa affären, vart skulle man annars ga? :-D

Jag tycker modersmal, inklusive en del dialekt, är otroligt viktigt. Vara barn växer upp i Schweiz, kommer kanske alltid bo i Schweiz-men de är inte födda schweizare. Samtidigt bor de inte i Sverige och tar inte del av alla svenska seder och bruk. Svenskan är deras kulturarv, det som gör dem till svenskar. Tyskan är deras förstasprak eftersom det är det de använder i skolan och utanför hemmet, men det kommer aldrig bli deras modersmal.
Lite kul är att vara barn pratar bara svenska med varandra-men ibland när de leker nagot som de annars brukar leka med sina kompisar(tex byta pokemonkort)sa slar de över till tyskan "för det är det vi brukar prata när vi gör det här".

Hälsningar,
Linda

Gnuttan sa...

Förresten, vad angår lillens läsande och skrivande på svenska så läser han lite svenska då och då på eget intiativ, men jag har valt att inte riktigt verkligen "gå igång" med det före till sommaren/hösten då det nog blir att läsa kortare "läs själv"-böcker ett par gånger i veckan. Han började först läsa nu i höstas och jag har inte riktigt velat förvirra honom med att bokstäverna har andra ljud än vad de har i skolan, speciellt inte eftersom han var lite efter de andra barnen från början, då undervisningen i vårt tidigare hemland (som ju var 2-språkig) inte var så bra. Nu har han dock mer eller mindre kommit ikapp, turligt nog.

Saltistjejen sa...

Gnuttan,
ja jag förstår att det är svårare på ett vis ju närmare språken ligger varandra, Lättare att blanda ihop och att inte höra skillnad riktigt. Att din son helst pratar det "nya" språket nu kan jag förstå. Det är ju det språk hans vänner pratar och som talas runtomkring honom hela dagarna. Att han sedan tappar sitt andra språk från landet ni bodde förut är också naturligt om än lite sorgligt med tanke på att han har en stor del av sina rötter där. men det blir ju så eftersom ingen av er talar det språket nämnvärt. Jag tror ändå att han senare, OM han vill, kan ta upp detta språket igen.
tack för att du ville dela med dig av era erfarenheter och tankar vad gäller språk och flerspråkighet! :-)
Kram!


Linda,
Hej och välkommen till min blogg! Tror inte jag sett dig här förut. Otroligt roligt att du ville dela med dig av era erfarenheter av detta att prata olika språk! Låter som om ni lyckats att förankra svenskan bra hos era söner. och du, visst ska du vara stolt över dem!!!!! Det ska man alltid vara över sina barn tycker jag! Lite skryt har ingen dött av. ;-)
Sedan är det intressant detta att de ibland svänger över till tyskan när de leker vissa lekar som de brukar leka med sina icke-svensktalande vänner! Tror det är ganska vanligt ändå. Jag vet vuxna som säger att de helst pratar ett visst språk med sin partner eller sina kollegor om detta är språket de BÖRJAT prata med varandra på och lärt känna varandra på. Även om det kanske senare visar sig att de faktiskt kan tillräckligt av varandras språk för att kunna kommunicera på det. men då känns det "fel". Jag tror absolut att det kan vara så. Språket är en del av personen på ngt vis. Sättet att kommunicera. och självklart färgar det av sig på relationen till den man pratar med. :-)
Och visst är även dialekt viktigt och säger en del om ens ursprung. Maken är ju skåning och har en del både uttryck och ord som är specifika för regionen, utöver att han uttalar en del ljud/ord annorlunda också såklart. :-)
Stort Tack för din långa och intressanta kommentar!

Christian Johansson sa...

Som nybliven pappa så står jag och min hustru inför utmaningen att införa trespråkighet i vår sons liv. Min hustru är spanska, vi bor i England och själv vill jag givetvis att han ska lära sig Svenska. Vi har ett par vänner som är i en exakt likadan situation och deras dotter började prata sent och har annamat mammans språk och språket i landet som de bor i, men även om hon förstår sin fars språk så pratar hon inte det.
Jag är rädd för att vår lille grabb också kommer att börja prata sent, men å andra sidan så är det aldrig fel att kunna flera språk.
Bra inlägg!

Saltistjejen sa...

Christian,
TACK för din kommentar!!!Och Grattis till att du nyligen blivit pappa! :-) Roligt att ni båda kommer att prata era språk med er son. Jag tror som du att språk inlärda redan "från början" är guld värt! Många säger dessutom att det är lättare i framtiden att lära sig ännu fler språk för barn som kan fler än ett språk med sig från uppväxten. Att ens barn ev blir något senare innan det börjar prata om det har fler språk att bolla med är j rätt naturligt tycker jag och det brukar ändå inte handla om särskilt stora "förseningar". Tänk på 70-talet då jag växte upp så ansåg man att det kunde vara "skadligt" för barnen att lära sig flera språk samtidigt och att detta bara skulle förvirra dem och ge dem "halva" språk. Tur att man insett att det faktiskt är tvärtom!
Lycka till!!!!
Och tack igen för att du ville dela med dig av era tankar!

Volontär utomlands sa...

Tack för att dela ...

Saltistjejen sa...

Volntär utomlands,
å Tack själv!!!
Jätteroligt att du ville lämna en kommentar och att du tyckte om inlägget
:-)