lördag, februari 11, 2012

Kanske inte helt fel ändå

Min teori alltså. Den om att killar ibland inte visar sin kärlek på det smartaste viset. För under torsdagskvällen när vi nattade Lill-Skruttan frågade jag om hon hade pussat på, låt oss kalla honom JoJo, igen? Och hennes svar då var återigen lite överraskande: "Nej, JAG pussade inte HONOM, men HAN pussade MIG!"

Tydligen helt apropå ingenting heller. Han hade bara kommit fram och pussat henne. Pang Poff! Sådär bara! Inget bråk. Inget knuff. Inget pill eller pet. Bara en Puss. Och hon hade tydligen tyckt det varit helt okej. För när jag frågade hur hon kände inför det så svarade hon "Det var okej mamma."

Men sedan ville hon inte prata mer om det. Slutsnackat. Färdiganalyserat. En puss bara helt enkelt. Vad är det för märkvärdigt med det?!

Nu får vi se hur detta fortsätter. Jag är lite nyfiken. Det måste jag erkänna. Ska det bli en puss om dagen som utbyts mellan de här små filurerna, eller är det helt enkelt helt över i och med pussarna? Oavsett så är det roligt att min taktik verkar ha fungerat. Såhär långt. Bråk kan alltså vändas med en puss. Make love not war eller hur var det nu? Kanske kan det faktiskt fungera? Iallafall på ett dagis drygt 20 kvarter från FN-skrapan.

Igårkväll (fredag) när jag frågade henne igen om hon gett Jojo någon ny puss sa hon nej. Hon berättade också att han inte bråkat mer med henne. Så kanske är det hela avklarat nu. Åtminstone för ett tag.


*) Bilden är från nätet: http://www.etsy.com/listing/86864748/first-kiss-boy-and-girl-kissing-necklace

12 kommentarer:

Desiree sa...

Gulligt med en puss. Helt rätt att byta ut bråk mot en puss. Förstår att du är nyfiken :-)
Kram!

Johanna sa...

Gullig historia! Kam ju dock finnas ett problem med den teorin i uppfostran, både för små pojkar och flickor. För hur gör man sen när barnen är 15 och killen tafsar? Om man inte tidigt har gjort klart för både killar och tjejer att deras kroppar är bara deras egna, hur ska man förklara det när de är i tonåren? ( Ungefär som paradoxen att säga till sina tonårsdöttrar innan de är på väg ut att våga säga nej, men aldrig påpeka för tonårssonen att respektera ett nej.) Att tidigt inpränta i sin lilla dotter att killar kan visa sina känslor på ett ganska otrevligt sätt bäddar bara för problem i framtiden, om inte annat massa huvudbry och ångest för henne under tonåren när det är jobbigt nog att försöka läsa det motsatta könet... Jag säger inte att du gjorde fel, för jag hade förmodligen sagt samma sak. Men kan vara värt att fundera på hur signalerna man skickar nu kan bli helt fel i framtiden när saker och beteenden eskalerat.

Taina sa...

Helt otroligt vad kärlek kan åstadkomma. Jag skrattade så när jag lästa inlägget om pillandet för hon är ju så KLOK Lill-Skruttan och hon kan verkligen konsten att uttrycka sig. Kan inte låta bli att skratta. Men visst skulle det vara kul att se vad de EGENTLIGEN tänker. Som nu när hon nu fått en puss istället för att GETT en. Hahahaha!

Hoppas du hade kul igår.

Kram kram

finelinan sa...

Kanske första pojkvännen? De börjar tidigt nuförtiden har jag förstått... =)

Annika sa...

The first love!
Karolina var tre då hon var kär i sin Seanie, och han ännu kärare i henne...Aaaawwww...the memories!!!
Kram!

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja jag tycker det är bra eftersom de bråkar tillräckligt mycket ändå i den här åldern. :-)
Kram och ha en fin lördag!


Johanna,
tack för att du bryr dig om och tack för upplysningen. Nu är jag inte ett dugg orolig över just det du beskriver eftersom min dotter har en otroligt bra känsla för sin egen kropp (integritet om du vill kalla det så). Jag håller med om att man som förälder måste visa och prata om sådant. Det är av yttersta vikt. Men jag känner att det i fall som detta inte alls har med sådant att göra. De har redan lärt sig (både hemma och på dagis) att uttrycka sig när det är saker de inte tycker om. Oavsett om det gäller fysiska saker eller andra. Att säga nej och verbalt berätta att de inte tycker om när kompisar (eller föräldrar med för den delen ;-)) gör något mot dem kan både hon och hennes kompisar mycket bra. Jag tror problemet i den här åldern (de är ju bara runt 3 år) är att det uppkommer bråk/gruff/irritationsmoment så himla frekvent mellan dem. Och att då kunna lösa dessa på olika vis tror jag är något som är en jättebra lärdom. Att det inte alltid handlar om att man måste bli arg eller ledsen eller sur. Att man ibland kan lösa konflikter med humor eller genom att inte alls reagera på det vis som kanske är väntat. Det tror jag är väldigt bra "verktyg" i livets skola. Plus att jag tror det är bra för henne att lära sig att vissa personer faktiskt KAN bete sig såhär fast det egentligen betyder att de tycker om en person. u vet jag inte om det verkligen var så i detta fallet, men jag tycker det är bra att hon känner till ATT det KAN vara så. Ibland kan man förstå personer i sin omgivning bättre om man inser att det finns många olika orsaker till varför de beter sig så som de gör.
Men som sagt, tack för din kommentar! Jag tycker verkligen det är viktigt det du säger, men jag tror också att man måste vara lite lyhörd för barnets ålder, mognad och hur situationen var. Samt främst dess personlighet. Och när det kommer till att "säga nej" är jag inte särskilt orolig för min dotter. ÄN iallafall. :-)


Taina,
ja ibland är det så mycket bättre att använda humor, överraskningsmoment samt lite vänskap istället. Tycker jag. Särskilt humorn. Med humor kan man komma långt. :-)
Och ja jag hade kul igår!
Kramar!!!


finelinan,
njaeee så är det nog inte. Hon har ju redan två(!) och jag tror inte att den här pojken står alls lika högt i kurs hos henne som hennes två "pojkvänner R och W". ;-)


Annika,
hahaha jadu Annika, det kanske man skulle kunna tro. Men inte från hennes sida då. Hon har ju redan delat sitt hjärta mellan R och W vad gäller pojkvänner. ;-) DE däremot har helt klart hennes kärlek. Utan tvekan.
:-)
KRAM!

Emma sa...

Vilken söt historia. En första romans. Det här kommer nog E tycka om att läsa när hon växer upp. Se till att "backa upp" din blogg - den är en skatt!

Saltistjejen sa...

Emma,
haha ja kanske+ Fast jag tror inte att det är besvarat dock. Från hennes sida alltså. Hon har sitt hjärta så fullt med R och W. men visst, man vet ju aldrig. ;-)
Hur backar man upp sin blogg förresten???? Har du några konkreta råd och tips? Finns ngn speciell server och hur gör man då?
Kram!!

Lotta sa...

Så sött..first love från åtminstone den enas sida ;)

Härligt att du delar med dig. Jag var nog runt sex år när jag minns att det pirrade lite...

Kram!!

Saltistjejen sa...

Lotta,
haha ja :-)
Och själv mins jag faktiskt min första kärlek och det var på dagis. Men jag var nog runt 5 eller så tror jag. :-)
Kramar!

Johanna sa...

Jamen dåså! Kanske bara jag som har dåliga erfarenheter av att tom lärare i högstadiet i stället för att ta ett allvarligt snack med killen som tafsade istället försökte förklara för min bästis att han kanske bara tyckte om henne? Och att hon skulle vara mer tillmötesgående (!) så kanske han vågade visa det ännu mer (än genom tafsning). Håller fortfarande på att smälla av när jag tänker på det.

Saltistjejen sa...

Johanna,
men herregud vilken dålig lärare ni hade!!!! Det låter i mina öron helt barockt! Faktiskt. Tycker det mer låter som om den läraren var otroligt konflikträdd och inte ville/orkade ta tag i situationen eftersom det eventuellt skulle kunna bli lite "jobbigt". Dåligt!!!
Förstår att du blev/blir upprörd.