söndag, februari 12, 2012

Whitney Houston

Så är ännu en av de där stora 80-tals popikonerna borta. Först Michael Jackson för ett par år sedan. Och nu Whitney Houston. Det börjar kännas som det enbart är Madonna kvar av de där mega-popstjärnorna från 80-talet. Visst, Whitney Houston har varit borta från scenen hur länge som helst. Hon ska ha gett ut en skiva för ett par år sedan som tydligen ska ha gått bra, men det har ändå gått mina öron förbi. Nu är ju inte jag den person som man ska prata med när det gäller nyutgiven musik eller så längre, men ändå. Jag har verkligen helt totalt missat detta. I min värld har jag inte hört eller sett något större av och med Whitney sedan filmen Bodyguard i början av 90-talet. Där hon ju spelade mot Kevin Costner. Och där hon gjorde en fantastisk cover på Dolly Parton's gamla hit "I will always love you". Men efter det känns det som om det gick spikrakt neråt. Och det enda svaret på frågan hur en kvinna som begåvats med både skönhet, utstrålning, en fantastisk röst och turen att faktiskt få sjunga många hits, kan ramla från himlen rakt ner i helvetet stavas D-R-O-G-E-R. Så sorgligt. Att någon som fått allt detta med sig kan kasta bort allt. Det är banne mig tragiskt. Man blir nästan arg.


För mig kommer hon dock alltid att vara en av mina tidiga tonårs popidoler. Hennes "I wanna dance with somebody" får mig fortfarande på danshumör. Om jag hör den ler jag. Och förflyttas omedelbart till sommaren 1987. Då var jag 14 år och hade just gått ut sjuan. Hade page, spretlugg och ljusblå glittrig eyeliner samt var lite småkär i en fransman efter ett simläger på Rivieran. Jag tyckte att stentvättade jeans var bland det coolaste man kunde ha på sig. Min hud sände ut en konstant lukt av klor så fort den blev lite fuktig (detta eftersom jag tillbringade åtskilliga timmar i veckan i bassängen och hade ganska nyligen kommit 6:a i ungdoms-SM) och jag spelade in radio Stockholms 20-i-topp-lista på kasettband varje tisdagkväll efter kvällens träning. Varannan vecka var det de mest sålda singlarna och varannan de mest sålda LP-skivorna. På lördagarna var det såklart Tracks med Kaj Kindvall som gällde. Jag och kompisarna "räknade ofta pengar i Refreshers" (som på den tiden kostade 50 öre styck) och jag tyckte att killarna i klassen bara var såååååå barnsliga.... De enda killar som hette duga var mina "simmarkillar". Min musiksmak var smått schizofren eftersom jag redan något år tidigare helt och fullt förälskat mig i syntbandet Depeche Mode (just då särskilt i de rätt dystra skivorna "Black Celebration" och "Music for the Masses"), men samtidigt gillade gladpop som just Whitney Houston och Madonna. Ja, och så Michael Jackson också då förstås.

Ja, Whitney Houston kommer för mig att för alltid förknippas med tonår, finnar, förälskelser, blyghet, styrka, hårsprej, Date-parfym och deo, kaxighet, simbassänger, vänskap. Att bli stor. Att växa upp. Med allt vad det nu innebar.

14 kommentarer:

Desiree sa...

Nej Whitney Houston var ju ett bra tag (evigheter) sedan man hörde något om. Precis som du så var det nog sist då hon spelade mot Kevin Costner i Body Guard. Hon var ju hur stor som helst ett tag. Känns väldigt tragiskt att hon hamnade i drogträsket. Så himla onödigt och så himla synd känner man. Depeche Mode lyssnade jag också på då jag växte upp liksom Madonna. Det är verkligen strongt att Madonna har hängt kvar så länge som hon har. Vilken nostalgitripp du bjuder på i detta inlägg. Känner igen så mycket :-)
Annika kommer att älska detta inlägg.
Kram!

Steel City Anna sa...

Det är nåt speciellt med Whitney och som du säger, liksom innefattar hela 80-talet. Nästan alla kompisar på Facebook födda på 80-talet har skrivit något nostalgiskt idag.

Anonym sa...

Samma här Saltis...Depeche Mode, Whitney Houston, Madonna, Michael Jackson...vilken nostalgi. Tycker fortfarande att 80 tals popen vara bäst! Synd att droger ska förstöra sa mycket.
Kramar, Lisa

olgakatt sa...

Det är för mig en gåta att ungdomar kan längta så efter att få bli popidoler när den ena efter den andra av dessa mest begåvade artister (och även deras barn!) dör unga i missbruk och elände.
Den efterlängtade dansen på rosor i rampljuset uteblir uppenbarligen oftast, inte minst illustrerat av alla brutna relationer.
Så innerligen tragiskt.

Annika sa...

Hennes röst var en av världens bästa, då den var som bäst. Top of the line HELA vägen under sent 80-tal och tidigt 90-tal. HON ÄGDE!
OCH idag finns det väl bara ngra FÅ rikigt stora röster i pop-branchen, Mariah C, Christina A och Celine D. Bubblare är Kelly Clarkson och Jennefer Hudson och kanske ngt till.
Men Whitney var one of kind.
Vilket skit det är med dessa droger, och vad tidigt Whitney började missbruka. Det är SÅ synd.
Minns hennes tidiga LP-skivor och hur jag lyssnade, lyssnade. lyssnade.
Minns då hon sjöng nationalsången på Super Bowl så att jag fick rysningar och tårar i ögonen.
minns hennes konsert på globen.
OCH hur hon sjöng I will always love you!!
RIP, Whitney---
Kram!

Annika sa...

SJÄLVKLART älskar jag nostalgin i detta inlägg. Jag är sex år äldre än du, så jag var verkligen "ung vuxen" när Whitney bröt igenom.

Madonna älskade jag också.

OCH jag minns när de spelade Whitney på de ställen jag gick på!
BZ, Daily's och Patricia. Dansgolven kokade!!!

Desiree har rätt, jag gillar nostalgi, som du vet...

:-)

Martina sa...

Vilket nostalgi-inlägg!!!

Waouh, Tracks med Kaj Kindvall.... det typ som dagen Spotify?!! Det fick man inte missa! Och sa fanns det ju ett radioprogram med Ulf Elfving ocksa, kommer inte ihag vad det hette.

Sa sorgligt med Whitney Houston. Tragiskt.

Kramar

Annika sa...

FINT inlägg om hur det var att vara tonåring på 80-talet!

Whitney gillade jag aldrig - vet inte riktigt hur jag missade tåget men jag var inte heller speciellt insatt i musik. Men jag hoppas att hon får vila i frid.

Monica sa...

Så tragiskt det är på sådana otroliga begåvningar. Och när det gäller droger, det finns ju sådan mängd av läkemedel, narkotikaklassade, som förskrivs och bryter ned, läkarna har ett stort ansvar i vad de gör. Jag tror de som börjar må dåligt har för stort förtroende för dem. Och när de blivit beroende så tappar de omdömet hur de mår och var gränserna går, de litar på doktorerna, tänk om det fanns annan hjälp på något sätt och så tragiskt att de som ytligt sett har allt ändå inget har. Och vilken röst som tystnat!

Lotta sa...

Du skriver så rasande bra Saltis!

Det här spot on. Vi som var unga på 80-talet minns ju Whitney så som du beskriver det.

I bilen har de spelat WH non stop. Jag blir påmind om hennes vackra, starka och kraftfulla röst.

KRAM!!

Saltistjejen sa...

Desiree,
javisst känns det otroligt länge sedan man hörde något av eller med Whitney Houston. Och jag tycker som du och så många med oss att just detta med droger är ett riktigt skit! Så tragiskt att så många liv kastas bort på grund av beroende. Usch!
Haha, ja Annika verkar gillat nostalgin i inlägget. ;-)
Kramar!!!


Steel City Anna,
ja de är det verkligen. Och jag kan tänka mig att folk födda på 70- och 80-talet kan känna just detta att Whitney var STOR trots att hon alldeles för tidigt hamnade utanför musiken och i helt andra artiklar och rubriker.


Lisa,
Kul att vi verkar ha delat musik. Men det är nog vanligt om man är född under ungefär samma decennium. :-)
Och visst är det något speciellt med 80-tals-pop ändå...
;-)
Kram!!


Annika,
absolut så var hon en av de största vad gäller röst inom popen!! Helt FANTASTISK röst hade hon!!!!! Som berörde sååå många.
Och ja det finns inget mer att tillägga om detta med drogmissbruk faktiskt. Bara att det är så tragiskt!
Haha, kul att du gillade den lilla nostalgitrippen här även om du har andra minnen och var "vuxen" då. :-)
Kramis!!


Martina,
jadu gamla goda Tracks. Men nu är det väl nedlagt om jag inte minns fel. Fast det var väldigt nyligt de lade ner det vilket i sig är rätt fantastiskt ändå. Tycker jag! Att det kunde överleva så länge! Ja Ulf Elfving hade väl "Upp till 13" också. Det lyssnade jag också på, men inte lika mycket. :-) Clabbe hade "Rakt över disk" också men det var nog lite tidigare för jag vet de som är ett par år äldre än mig som lyssnade mycket på det. Jag lyssnade bara på det ibland.
Kram!!


Annika,
tack!
Ja men så kan det vara med olika stjärnor. Även om man kände till dem så är det ju inte säkert att man lyssnade så mycket eller att de gav "spår" på något vis.
:-)


Monica,
ja jag tycker det är hemskt att folk som man tycker "föds med allt" ändå slänger bort sin talang och sitt liv på ett sådant sätt. Tragiskt!
Kram!!


Lotta,
å tack vännen! Vad GLAD jag blir!! Jag kan tänka mig att det kommer bli lite som när Michael Jackson dog för ett par år sedan. Nästan lite "hysteri" igen och med en massa minnesprogram och säkert en film så småningom också. Det skulle inte förvåna mig om skivförsäljningen av hennes gamla skivor eller gamla låtar på iTunes etc går upp ett tag framöver också. Det brukar ju vara så.
Kramar!!!

Saltistjejen sa...

olgakatt,
ja visst är det tragiskt. Och det kan te sig oförståeligt, men jag gissar att de flesta som ger sig in i show biz inte tänker att DE ska falla för drogerna utan säkert tror att det "bara händer andra". Sedan tror jag det tyvärr är lätt hänt, särskilt om man är väldigt ung. Dels p g a osäkerhet och även för att det finns så mycket droger i omlopp just i underhållningsbranschen. Tyvärr.

Sahra sa...

Vilken klubb? Själv simmade jag i SPIF. Polisens alltså. Men jag är ju några generationer äldre än du. Men kul att du har simmat.

Saltistjejen sa...

Sahra,
å kul!! Så du var aktiv i Polisen alltså! Ni var alltid så jädrans bra minns jag. Själv simmade jag i Södertälje Simsällskap (SSS). Vi mötte ju bara er i större tävlingar. För DM etc var det alltid de sörmländska klubbarna som Oxelösund, Eskilstuna, Katrineholm, Strängnäs etc... som vi tävlade mot.